I tisdags fick Norge en marxist som statsråd. Den nye jämställdhetsministern vill avskaffa den ”pengastyrda kapitalismen” och införa ”folkstyrd socialism”, lägga ned börsen och upphäva den privata äganderätten. Han tillhör partiet Sosialistisk venstreparti (SV), som vill att Norge ska lämna Nato och anser att USA är det största hotet mot världsfreden.
Hur rädda bör vi norrmän egentligen vara?
Vi är inte så värst rädda. SV har suttit i regeringen i fyra år och det verkar uppenbarligen starkt disciplinerande och ”normaliserande”. Vi har varken fått socialism, planekonomi eller betygsfri skola, och vi förblir medlemmar av både Nato och EES.
Ändå är inte SV:s regeringsmedverkan betydelselös. Även små steg i en viss riktning påverkar utvecklingen och medborgarnas tänkesätt. SV har inte fört oss till socialismen, men de har gett oss ett samhälle med en mer dominerande stat och mindre förtroende för det som är privat. Staten växer och lägger sig i på ständigt fler områden – i civilsamhället, privatlivet och näringslivet.
Områdena som väckte störst oro inför att SV skulle komma med i regeringen 2005 var den ekonomiska politiken och utrikespolitiken. Så vad har hänt?
I fyra år har vi haft en finansminister från SV, något som partiet är mäkta stolt över. Men uppgiften att få utgifter och inkomster att gå ihop har varit lättare än någon gång tidigare i historien, och den har varit lättare än i alla andra länder. Norge har upplevt tidernas konsumtionsfest och sluppit nedskärningar och reformer. Många tycker att vi använder oljepengar som fulla sjömän.
Men nu måste det stramas åt. Vi ska fortsatt använda mer resurser än andra länder men mindre än under senare år. En del hävdar att det är orsaken till att SV inte längre vill ha finansministerposten; den blir för tung att axla i sämre tider. Det påstås att SV nu visar sitt sanna ansikte och smiter från notan.
SV har också satt sin prägel på utrikespolitiken. Norge tvekar i Afghanistan, vi har blivit mindre viktiga för USA och vi säger nej till att hjälpa Barack Obama med Guantánamo. Vi har blivit kraftigt antiisraeliska, men viktigast av allt: EU, som bara får större betydelse för Norge, är ett icke-tema i debatten. Arbeiderpartiet tvingas blunda för utrikespolitiska realiteter på grund av regeringssamarbetet med Senterpartiet och SV.
Valet i september visade att Arbeiderpartiet har tjänat på det rödgröna samarbetet, medan SV straffades. SV och vänsterflygeln har också blivit klart svagare internt i regeringen efter valet, medan Jens Stoltenberg åtnjuter stor respekt och har ökat sin makt. Han behöver inte ta så stor hänsyn till vänsterflygeln i Arbeiderpartiet när SV finns med i regeringen.
De rödgröna behåller regeringsmakten med liten marginal. De borgerliga partierna förlorade på mållinjen, därför att de inte gjorde som i Sverige: De klarade inte att samarbeta.






