”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.” I Mona Sahlins Almedalstal i år förekom detta uttryck två gånger. Först som en beskrivning av ”kungstanken i svensk vård”, sedan som den princip efter vilken ”vi” kan ”utveckla välfärden”. Uttrycket förekom även i Almedalstalet som kristdemokraternas Göran Hägglund höll och som en princip om att ”välfärden ska finansieras av oss gemensamt” och ”mest av den som tjänar mest”. Också vänsterledaren Lars Ohly använde sig av samma uttryck, då som en definition av ”solidaritet”.
Uttrycket härrör från tidiga franska socialister. Men det uppnådde berömmelse via Karl Marx, som i sin skrift Kritik av Gothaprogrammet från 1875, upphöjde uttrycket till den princip som skulle råda under ”en högre fas av det kommunistiska samhället”. Lenin tog uttrycket som utgångspunkt för hur arbete och fördelningspolitik skulle organiseras i det sovjetiska samhället.
Att politiker från vitt skilda fält fortfarande hänvisar till formuleringen, trots dess koppling till förtryckarideologier, beror kanske till viss del på okunskap (dock knappast i Ohlys fall). Men väsentligare är nog ändå att uttrycket har en viktig klangbotten. I de små gemenskaperna – familjen, släkten, klanen eller stammen – där alla känner varandra väl och har starka band till varandra, går det ibland att leva efter en sådan maxim.
Men det blir besvärligare att tillämpa principen ju fler människor som omfattas av den. Redan det första ledet, att bidra efter förmåga, är problematiskt. Det förutsätter inte bara en frånvaro av allt vad latmaskar, fripassagerare och myglare heter utan också att alla inblandade verkligen är beslutna att prestera i enlighet med sin fulla förmåga oavsett vad för belöningar det leder till. Alla måste vara genuint oegennyttiga varelser.
Det andra ledet är ännu besvärligare. Vad är vars och ens behov? Är det ostron och gåslever en gång om året eller en gång i veckan? Är det en cykel med fotbroms, så att man kan ta sig till och från den lokala lanthandeln, eller är det en Porsche 955 Cayenne Turbo S, så att man snabbt kan komma till skidbackarna i Åre?
Inom en liten gemenskap som en familj, där individerna känner varandra och har kunskap om hushållets ekonomi, kan – kanske – sådana fördelningsfrågor avgöras friktionsfritt. Men när vi talar om hela samhällen eller stater måste några dels fastställa vad var och ens förmåga är och kontrollera att ingen maskar, dels fatta beslut om vilkas behov som är mer legitima än andras och vilka människor som inte alls ska ha sina behov tillfredsställda.
Det är en vanligt förekommande naiv tanke, även hos politiker, att samma fördelningsprinciper som kan tillämpas inom en familj eller en klan, också kan appliceras på hela samhällen, där huvuddelen av alla människor är anonyma för varandra. Men med historisk erfarenhet vet vi att ju mer ett samhälle sökt tillämpa denna princip, desto mer förtryckande har det varit.
Thomas Gür är företagare och fri skribent. thomasgur@hotmail.com
