Fortsatt kamp mot våld , brott och droger, sade Fredrik Reinfeldt i sitt jultal i onsdags. Upp till kamp för ett rättvist Sverige, sade hans partisekreterare Per Schlingmann tidigare i höst. Det är två bra budskap. Gift nu ihop dem: Upp till kamp för rättvis brottsbekämpning!
Vad är då rättvisa? Som Thomas Gür skrev här på sidan i lördags skiljer man mellan ett liberalt och ett socialistiskt rättvisebegrepp, där liberalerna betonar att lika regler ska gälla för alla medan socialisterna trycker på lika resultat. För en liberal är det rättvist att den som studerar, startar företag och anstränger sig kan få bättre betalt och en högre levnadsstandard; för en socialist är det där inte alls lika självklart.
Den socialistiska synen har dominerat stort i partipolitiken, och de borgerliga har varit på en lika konstant som obefogad moralisk defensiv. Det vore förnämligt om Per Schlingmann fick förändring till stånd, men jag måste erkänna att jag tror det när jag ser det. Hittills har regeringen mest hukat när man blivit anklagad för att vara orättvis. När förmögenhetsskatten var på tapeten måste hälften av statsråden ha drabbats av ryggskott.
Men i några rättvisefrågor ska höger och vänster inte ha så svårt att bli överens. Det bör till exempel vara självklart att staten ska behandla alla lika i rollen som medborgare. Alla myndiga ska ha en vallokal att gå och rösta i. Alla barn ska få gå i skolan. Allas människors säkerhet och egendom ska skyddas.
Fast det där sista fungerar tyvärr inte så bra. Dels är brottsligheten ett allmänt gissel, uppklarningsprocenten bedrövlig och straffen för många misshandelsbrott rena hånet mot offren. Dels ger kravallerna i Rosengård ännu en obehaglig påminnelse om att det finns delar av Sverige där staten har kapitulerat och inte förmår att sätta våldsverkare och vandaler på plats.
Vi har sett det för ofta på senare år. När det kastas sten och skjuts raketer på bussar i Södertäljestadsdelarna Ronna och Hovsjö blir motreaktionen från det allmänna inte en massiv skyddsinsats utan att kvällstrafiken stoppas. När det härjas i t-banan i Stockholmsförorten Rinkeby stängs hela stationen av under ett antal kvällar. Några tonåringar tillåts alltså lamslå kommunikationerna i delar av landets huvudstad. Och nu under kravallerna i Rosengård har ungdomsgäng och vänsterextremister fått vara herrar på täppan i timmar.
Vad tycker skiftarbetande pappor i Ronna om att inte kunna ta bussen, eftersom statsmakten har kapitulerat? Vad tycker Rinkebyfamiljer som inte kan ta t-banan för att gå på bio eller besöka vänner? Vad tycker mammorna i Rosengård, som har fått ägna de senaste nätterna åt att trösta uppskrämda småbarn? Ja, vad ska de tycka? Vad annat kan man vänta sig än att ilska över våldet och förstörelsen paras med ilska över att bli lämnad i sticket? Vad annat kan man vänta sig än gnagande misstankar om att sådant här aldrig skulle få hända i Limhamn eller Lidingö? Upp till kamp för rättvisan? Ja, inte finns den här och nu.
Förort och landsort har en hel del gemensamt. Det må vara glesare mellan stenkastarna och slangbomberna i skogslänen och Småland än i problemområdena runt storstäderna. Men känslan av att vara utlämnad finns där. I takt med att polisen centraliseras och polisstationer stängs växer människors osäkerhet. När klockan är ett på natten och det står packade tonåringar i trädgården och skriker och kastar snöboll på ens hus, kan närmsta polisbil vara sex mil bort och just ha börjat köra till en knivskärning i en annan del av länet. Det är svårt nog att intressera polisen för ett villainbrott klockan tio på förmiddagen en vardag. Att få polisen att stoppa skadegörelse en natt mellan lördag och söndag: på många håll finns det inte på kartan.
Staten sviker samhällskontraktet. Ibland avstår den från att upprätthålla lag och ordning, ibland är den helt enkelt frånvarande.
Det ska bli fler poliser, sade Fredrik Reinfeldt i sitt jultal. Straffen för grova våldsbrott ska skärpas. Den organiserade brottsligheten ska slås ned. Ungdomsbrottslighet ska mötas med tydliga reaktioner, och unga brottsoffer ska få bättre stöd.
Allt är rätt och riktigt. Men det räcker inte. Det behövs bättre rättvisa också. Staten måste visa dem som bor i problemområden att de är fullvärdiga samhällsmedborgare. Det får inte vara det minsta mer acceptabelt att det begås brott i deras hemtrakter än i villaområden och stadskärnor. Och staten måste se verkligheten som den har blivit och ge kommunerna rätten att hålla ordningspolis. Om det är ett kommunalråd personligen, inte en avlägsen länspolismästare eller justitieminister, som kan ställas till ansvar när misshandeln och skadegörelsen ökar och inbrotten blir fler, då blir det annat ljud i skällan.
