Det kan tyckas märkligt, men vad som upprört konstkritikerna de senaste dygnen är inte främst verket Territorial Pissing , som signaturen NUG fick godkänt som examensarbete på Konstfack och som visades upp på mässan Market i helgen. Det som irriterar är att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth avfärdat det hela som vandalism.
I Dagens Nyheter skrev Jessika Kempe igår att ministern ”agerat statlig konstdomstol”. I Kulturnytt i P1 undrade Mårten Arndtzén på onsdagen om ”konstbegreppet hädanefter, i Alliansens Sverige, ska vara behäftat med vissa förbehåll, reservationer och villkor”.
Farhågorna ligger i att Sverige nu går mot, som konstnären Ernst Billgren argumenterade i tisdagens Exp ressen , ”ett konstklimat som hämtat från tredje riket eller Sovjet”.
Diskussionen illustrerar hur stora delar av den svenska offentligheten tycks inbilla sig att samhället och staten är ett.
Det är ett synsätt som förvisso kan komma ur en brist på förståelse för demokrati och pluralism, men som troligare härrör ur att kulturlivet gjorts så beroende av det offentliga att det inte längre kan föreställa sig att frihet faktiskt råder.
För det är ju inte så att kulturministern sätter ramarna. Politiken står för bara en liten spillra av kulturlivets finansiering eller idébildning. Kulturministeriet dikterar vare sig konstbegrepp eller kritikertycken.
Den domstol som möjligen kommer att kalla NUG kommer inte att döma hans utställning, utan hans gärning och dess betydelse för eventuella offer. Det skadestånd som gissningsvis torde kunna utkrävas kommer att skilja på verk och värk.
Konstetablissemanget kan fortsätta sova tryggt. Den dagen en student begår mord finns det inget som kan hindra upphöjelsen till konst så länge vi lever i en demokrati. Det ansvaret vilar hos konstetablissemanget självt.
Man får hoppas att det kan hanteras.
