Man kan betrakta en plats man inte äger som sitt hem. Känslan av hemma och hembygd växer fram oavsett ägandeförhållandet. ”Platser laddas av livet, av minnen och vanor och av tiden som förflutit där”, tänker Anna i Cilla Naumanns roman I cirklarna runt. Den hembygd hon inte äger, allmänningen, skadas när ett höghus byggs i kvarteret. De välbekanta träden sågas ner, tvättstugan rivs och grävmaskinerna gör den gemensamma gården till ”ett lerigt och dånande inferno”. Kanske var det samma hemkänsla som fick stockholmarna att stoppa byggplanerna på ett flytande hotell i Riddarfjärden. Stockholms vatten upplevdes som en allmänning med omistliga skönhetsvärden som inte får överexploateras.
Känslan för allmänningen och allmänintresset är en av de viktigaste stenarna i samhällsbygget. Den pekar mot ett samhälle som är större än staten och kommunen, större än egenintresset, kanske större än EU och FN. Människans starka känsla för gruppens överlevnad blev vår framgångssaga. Vår det-gemensamma-bästa-kultur förutsatte en oändlig hembygd, naturen. Det gick bra när vi inte var så många. Nu är vi många som gratis vill utnyttja biosfären, den stora hembygden. Det har skapat de globala klimat- och miljöproblem, som toppmötet i Köpenhamn ska gräla om.
Finansmannen László Szombatfalvy är en av många som börjat peka ut folkökningen som en avgörande miljörisk. Men i hans bok Vår tids största utmaningar finns bara en lösning: mer överstatlighet. Men är världsstaten och världsmarknaden med sina utsläppsrätter och procentmål den enda vägen? Stoppar de algblomningen i vår badvik?
Årets Nobelspristagare i ekonomi, Elinor Ostrom, visar i sin forskning att pratet om ”allmänningens tragedi”, när alla försöker maximera den egna nyttan av något som ingen eller alla äger, inte alltid stämmer. Det är inte alltid bättre att nationalisera eller privatisera gemensamma nyttigheter för att skydda dem. Ibland är samarbetande människor bättre än staten och marknaden på att hitta smarta lokala lösningar så att vattnet, luften, fisken och skogen inte överutnyttjas. Ostrom visar i sin berömda bok Allmänningen som samhällsinstitution hur människor i både i- och u-länder lyckats undvika allmänningens tragedi genom självorganisation.
Kraften i de framgångsrika exemplen fanns hos lokalsamhällets människor, som alla skulle ha drabbats om hembygdens natur- och kulturmiljöer skövlades. Då hotas inte bara deras liv i samtiden, utan framförallt deras barns och
barnbarns liv i framtiden. De kände ett personligt ansvar för att jorden de ärvde inte överlämnas till barnen i fördärvat skick. Därför är de unga mest engagerade i miljöfrågorna. De är framtidens föräldrar. De anar att framtidens natur klarar sig utan dem, men de överlever inte utan naturens stora allmänning.
Man kan undra om barna nånsin får det som vi, sjöng pappan Hasse Alfredsson för snart 40 år sedan i 88-Öresrevyn (Ett glas öl 1971, se youtube.com). Han hoppades att barna skulle ha vatten, luft, jobb, mat, kanske ett glas öl.
Så länge det finns föräldrar som hoppas, finns det hopp.
Elise Claeson är socionom och fri skribent. eliseclaeson@hotmail.com
