Kommer ni ihåg Rolf Hillegren? Åklagaren som i somras hamnade i debattens epicentrum efter att ha ”jämfört” våldtäkt med en ordningsförseelse. Det låter såklart oerhört stötande. Men i sitt sammanhang var inte uttalandet så abrupt och onyanserat. Tvärtom var det en tillspetsad del i ett resonemang om problemet med att många olika brottsliga beteenden trängs under våldtäktsbegreppets paraply. Det är faktiskt en fullt legitim diskussion och dessutom en fråga som Hillegren hade engagerat sig i redan förut (SvD 1/4 2006).
Men, under rubriken ”Hillegren måste bort” förklarade professorn tillika sexualbrottsdebattören Madeleine Leijonhufvud att Hillegren hade ”visat sig klart olämplig att hantera åklagarfunktionen i ett rättssamhälle” (SvD 17/8). Några dagar senare menade Thomas Bodström och Claes Borgström att hans uttalande var ”i det närmaste tjänstefel” (SvD 20/8).
Hillegren själv var på semester. Man kan bara föreställa sig vilket svettigt sjå hans kolleger på City åklagarkammare i Stockholm hade att besvara alla inkommande samtal från medierna. Journalister som på fullt allvar önskade reda ut huruvida det var åklagarkammarens officiella syn att våldtäkter kunde liknas vid ordningsförseelser. (Journalister som inte ägnade en tanke åt att de samtidigt klämde åt både Hillegrens och alla andras åsikts- och meddelarfrihet på kuppen.)
Snart kunde vi läsa artiklar med rubriker som ”Petas efter skandalen” (AB 20/8) och ”Åklagaren stoppas efter uttalanden om sexbrott” (DN 20/8).
Flera av artiklarna nämnde visserligen att hans omplacering var bestämd sedan länge, men samtidigt betonade Hillegrens chef Per Nichols att beslutet innebar att Hillegren inte längre skulle hantera sexbrott. Vad Nichols inte framhöll med samma eftertryck var att Hillegren inte hade sysslat med sexbrott förut heller. Detta, tillsammans med rubrikerna, skapades det bestående intrycket att Hillegren hade fått på fingrarna av chefen.
Omständigheterna spelade på sätt och vis Nichols i händerna. Han kunde dämpa kritikstormen genom att låta oss tro att Hillegrens förflyttning hade koppling till det impopulära uttalandet.
Häromveckan riktade den avgående justitiekanslern Göran Lambertz viss kritik mot City åklagarkammares hantering av ärendet. Åtgärderna har varit olämpliga, skriver JK och det är det lätt att hålla med om. I realiteten har ju Per Nichols givit ett indirekt, men offentligt, löfte om att vissa arbetsuppgifter hädanefter är utom räckhåll för Hillegren – på grund av hans åsikter. Bara detta är nedslående. Än mer nedstämd blir jag när jag läser Hillegrens eget yttrande till JK, där han bland annat beskriver hur arbetsgivaren vid ett möte har förklarat att ”kammarens varumärke hade skadats”.
Kammarens varumärke? Är det bara jag, eller börjar Fru Justitia likna en lite väl ängslig och lättpåverkad mediekonsument?
Sitter ögonbindeln stadigt på, eller står hon redan vid spegeln och piffar – med mascaran i högsta hugg? Ur den här historien kan såväl journalister som jurister hämta en del viktiga läxor.
