Människor befinner sig i ett rum, de samtalar, kanske står tv:n på, någon bläddrar i tidningen, då det plötsligt blir tyst. Tv:n stängs av, tidningen slutar prassla, konversationen dämpas. Det går 15 sekunder – aldrig längre – sedan ser någon i rummet ser sig oroligt omkring, fångar någons blick, och bryter stillheten med en ängslig fråga: ”Jag tycker det drar härinne..?”

Det är det svenskaste jag vet, men jag vet inte, kanske förstår en yngre generation inte vad jag pratar om. Vi isolerar ju så mycket bättre idag.

Kulturantropologer tycker om att förklara hur omöjligt det är att definiera svenskhet, som om detta vore en unik insikt eller en avgörande observation, men varje språkfilosof vet att det är precis lika omöjligt att ge nödvändiga och tillräckliga villkor för ”stol” – det betyder inte att vi famlar i okunnighet om vilka objekt som är stolar.

Ibland är vi överens om att vi inte vet exakt huruvida vi befinner oss inuti eller utanför mängden stolar, men vad är konstigt med det?

Om det finns något hållfast i observationen om svenskhetens (och stolens) undflyende väsen är det att sådant vi känner igen som svenskt (eller som en stol) skiftar över tiden. För 100 år sedan skulle ingen ha betraktat en säck fylld med bönor som en stol, men i tonårsrum på 1970-talet var den närmast prototypisk.

Och när jag sitter i en hotellobby i främmande land ser jag fortfarande om det är ett svenskt par som gör entré, men på helt andra attribut än för trettio år sedan, exempelvis är hud- och hårfärg numera ganska svaga ledtrådar. (Men det finns något i beteendet, jag lovar, jag har rätt i hälften av fallen. Om 30 år har jag rätt en gång av tio, men en ung svensk kommer fortfarande att ha samma höga träffbild.)

Allt det där är trivialt. Den som triumferande utropar, ”Ha! Den svenska, kristna julen är varken svensk eller kristen!”, missar dels att det är lika informativt som att vråla ”2+2 är 4!”, dels att den visst är svensk och kristen, omisskännligt identifierbar. Som en stol.

Apropå det kristna och det svenska. Jag var i Stockholm vid första advent och firade mässan i S:t Eugenias katolska kyrka i Kungsträdgården. Tänk vad omisskännligt det katolska är, var man än befinner sig i världen! Här finns trosbekännelsen och det liturgiska, mer krävs inte, det är uttömmande.

Om du erkänner dessa saker då är du fullvärdig medlem, alla som tillhör vill dessutom att de som befinner sig på utsidan ska komma in i gemenskapen. Samtidigt, där inne, myllrar det av språk och seder och kulturer och historier.

Kyrkans fulla gemenskap kännetecknas av fullkomlig kompromisslöshet i det väsentliga och fullkomlig tolerans i allt annat. Gud nåde den medlem som inte omfamnar en annan medlem på grund av tillfälliga och yttre attribut som matvanor, klädkod, hudfärg eller språk.

Integrationen i Sverige löser vi alltså bäst genom att alla blir katoliker. Om det inte är omedelbart realistiskt, då bör vi åtminstone lära den katolska läxan, att tydligt ställa krav, att omfamna alla sorter.