inblick | SvensksomaliernaEtt nytt krasande slag träffade honom över örat. Sedan blev allt stilla. Ånyo var havet där och dess ljud. Han lyftes långsamt av en våg. Den kom från fjärran och färdades sakta, en evighetens axelryckning. När jag bokade biljetterna till Arthur Koestlers Natt klockan 12 på dagen, som kan ses på Stadsteatern i Stockholm, tänkte jag inte på att det ruggiga skådespelet om Moskvaprocesserna i slutet av 30-talet skulle sammanfalla med hemkomsten från vänsterpartiets kongress. Med riksdagsman Kalle Larssons hyllningstal till kommunismen i färskt minne, och de uppeldade kongressombudens jubel fortfarande ringande i öronen, blev skådespelaren Sten Ljunggrens tolkning av Nikolaj Rubasjovs öde nästan outhärdlig. I likhet med sina forna partikamrater arresteras han på summariska grunder och förhörs under vidriga former innan han avrättas. Brottet? Han blev ett hot mot partiapparaten när han ifrågasatte Stalins likvidering av det ryska folket. Det kan tyckas magstarkt, men såväl Kalle Larssons kommunistiska visioner som ungvänsterns agitator Ali Esbatis, ligger inte långt efter Stalins mål: Ett parti under vilket massorna ska underordnas och motståndare oskadliggöras.

Sovjetterrorns facit 1936-38 blev sex miljoner fängslade, fem miljoner döda i läger eller avrättade, varav många i likhet med Rubasjov tillhörde partiets främsta och mest hängivna kamrater. I den tid som då rådde skulle dagens vänsterpragmatiker, exempelvis Lars Bäckström, Johan Lönnroth och Gudrun Schyman, utan vidare ha kunnat gripas och arkebuseras, med eller utan en föregående skådeprocess.
Lika lite som då spelar det i dag någon roll om de som avfallit från partiets rena lära gör avbön. Utan offentlig debatt beslutade sålunda vänsterkongressen i helgen att utesluta kamrat Göran Eurenius för hans tidigare insatser i porrfilmsbranschen. Skillnaden jämfört med Stalintiden är att Eurenius har livet kvar, om än inte partimedlemskapet.

I en rättsstat är medborgarna inte alltid fredade från våld och andra brott ens i det egna hemmet. Men i en rättsstat åtnjuter människorna rättssäkerhet, vilket är något mycket mer fundamentalt än trygghet mot brott (rättstrygghet). Rättssäkerhet betyder att medborgarna oavsett om de är offer eller förövare, poliser eller civila, ska kunna lita på det rättsliga systemet och på den juridiska process som tar vid när polis, åklagare eller kronofogde inleder ett förfarande som berör en enskild.
Sverige gör anspråk på att vara en rättsstat där alla behandlas lika inför lagen. Ingen ska alltså behöva riskera att få sin frihet begränsad eller sin egendom konfiskerad utan att det finns bevis och möjlighet att få saken prövad i domstol. Till och med en Stalin eller en bin Ladin ska gå fri om åklagaren inte kan prestera övertygande bevisning.

Därför är det oförlåtligt att svenska medborgare (med somalisk bakgrund) sedan två månader bara har att finna sig i att deras ekonomiska tillgångar är frysta utan att de har delgivits misstanke om brott, utan att de har sett skymten av bevisning, och utan möjlighet att få sin sak prövad i svensk domstol. De är på det sättet faktiskt sämre ställda än Moskvaprocessernas offer, som bevärdigades en rättegång, om än illusorisk.

Anständigheten kräver att regeringen omedelbart sätter punkt för detta svarta kapitel i svensk rättshistoria och ser till att de tre svenskarna får tillgång till sina pengar. På vilket sätt det sker är regeringens problem att lösa. Frågan är i vilket fall för viktig för att regeringen ska kunna huka i skydd av beslut som i panik har tagits av FN och EU.

Maria Abrahamsson