Det är knappast en överdrift att folks förtroende för domstolarna har fått en törn av jävsanklagelserna mot domaren i Pirate Bay-rättegången. Det var obetänksamt av Tomas Norström att inte i förväg åtminstone informera om hans medlemskap i upphovsrättsföreningar och tidigare kontakter med partsombuden.

Desto angelägnare är det att i dag när tiden går ut för att överklaga Pirate Bay-domen påminna om att Svea hovrätt kommer att pröva jävsfrågan. De som alltför hastigt har vänt rättsstaten ryggen ges därmed en chans att tänka om.

Det kan tyckas bli dyrt för skattebetalarna om hovrätten landar i att Norström har varit jävig och rättegången därför måste tas om i tingsrätten.Dessutom kan det vara plågsamt för alla inblandade att köra rättegången i repris. Till detta är bara att säga att rättssäkerheten alltid är värd sitt pris. Det gäller också i det uppmärksammade kopplerimålet i Solna tingsrätt där fem män misstänks för att ha sexuellt utnyttjat flera flickor.

När domaren nu har insjuknat finns det ingen annan rättssäker ordning än att ta om rättegången från början. För hur skulle det se ut om domen skulle fastställas och skrivas de juridiskt oskolade nämndemännen utan ledning av domarens yrkesmässiga kunnande och omdöme?

Åklagarens beslut i veckan att åtala Anna Odell tär också på statskassan, helt i onödan har arga konstelever påpekat. Men ett uteblivet åtal hade inte bara varit tjänstefel, det hade också tärt på människors förtroende för ett av rättsstatens fundament: Allas likhet inför lagen. Inte ens de mest högljudda rop på konstens frihet och rätt att provocera kan ursäkta brotten falskt larm (polisen luras rycka ut i onödan), våldsamt motstånd (spark och spott mot poliser och vårdpersonal) och oredligt förfarande (låtsas psyksjuk och få vård på bekostnad av andra). Om sedan Odell i efterhand skulle hävda att åtalet och en eventuell fällande dom är integrerade delar av hennes konstverk, är det hennes ensak.

Prövningen av jävsinvändningarna mot Norström, åtalet mot Odell och kopplerirättegången som måste tas om – detta är inte tecken på rättsapparatens förfall utan på att den fungerar när den sätts på prov.

Allmänheten har större anledning att oroas över att var fjärde brottmålsrättegång ställs in, i Stockholms tingsrätt handlar det om var tredje. Riksrevisor Karin Lindell flaggade i måndags för att en granskning är på gång. Det är strålande och inte en dag för tidigt.

Redan för 15 år sedan larmade dåvarande Riksrevisionsverket om att prislappen för de inställda brottmålen var orimligt hög. Närmare bestämt 67 miljoner, det mänskliga lidandet oräknat. Det är mer än dubbelt så mycket som Brottsoffermyndigheten kostar i år.

Brottsoffer, ja. Det är i första hand de som får lida när gärningsmännen inte infinner sig i rätten. Under tiden hinner vittnen glömma och bevisning gå förlorad med följden att brott inte kan styrkas och skadestånd uteblir. Samtidigt som de åtalade i lugn och ro kan fortsätta att begå brott.

Den gången för 15 år sedan pekade RRV ut misslyckade delgivningar som huvudorsak till problemet. Den förklaringen är lika giltig i dag. Under hela denna tid har våra politiker knappt brytt sig om saken. På tal om förtroende, menar jag.