I veckan som gick kom beskedet att Bo Xilai, den kinesiska megastaden Chongqings tidigare partisekreterare, har uteslutits ur Kommunistpartiets politbyrå. Som SvD:s Ola Wong skriver (12/4) är Bos fall förmodligen den största politiska omvälvningen i Kina sedan massakern på Himmelska fridens torg 1989.

Utrensningen av Bo har beskrivits som en seger för den ”liberala” falangen i Kommunistpartiet, med premiärministern Wen Jiabao i spetsen.

Det vore en meningslös poäng att påpeka att begreppet ”liberal” är malplacerat när det gäller att beskriva en styrande falang i en enpartistat. Mer signifikant är avsaknaden av fredliga, ordnade, förutsägbara och öppna processer för maktskifte. Ola Wong har i en annan artikel (26/3) framhållit att Bo rensats ut på samma sätt som de tidigare medlemmarna av politbyrån, Pekings borgmästare Chen Xitong och parti- sekreteraren i Shanghai Chen Liangyu, 1995 respektive 2006.

Man kan dra sig till minnes maktkampen efter Maos Zedongs död 1976 och utrensningen av ”de fyras gäng” med bland andra Maos änka Jiang Qing. Efter att ha fått sitt dödsstraff omvandlat till livstids fängelse hävdades hon ha begått självmord 1991. Under Maos styre föll Lin Biao 1971, vid den tiden hans officiella efterträdare enligt partistadgan. Han dog i en flygkrasch på flykt till Sovjetunionen, som det påstods, och, som det också påstods, efter ett misslyckat kuppförsök. Några år tidigare försvann landets president Liu Shaoqi. Han dog 1969 i en isoleringscell på grund av medicinsk vanvård.

Även mindre våldsamma utrensningar, som de som Deng Xiaoping både råkade ut för själv och själv utförde, bland annat mot Maos omedelbara efterträdare Hua Guofeng 1980-81, har utmärkts av godtycke.

Det är i ljuset av denna bild som allt tal om stabilitet i det kinesiska systemet ter sig förunderligt och okunnigt. Ur svenskt perspektiv kan man erinra sig dåvarande statsministern Göran Perssons uttalande i november 1996: ”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling, när man ser det kinesiska exemplet.”

I de sena tonåren, då jag var vänsterextremist, fick jag på Bokcafét i Lund tag på Liu Shaoqis Hur bli en bra kommunist i en engelsk översättning från 1967 och märkligt nog utgiven på ett högerförlag i USA. Men det var inte Lius råd, utan förlagets antikommunistiska förord, som fick mig att tänka till.

Där förutspåddes Lius kommande fall i den då pågående kulturrevolutionen, eftersom ”yngre kommunistiska ledare var otåliga med att efterträda honom”. Men viktigare, också som ett av de intellektuella moment som fick mig lämna marxismens mentala träsk, var den efterföljande meningen: ”Denna oförmåga att åstadkomma ett fredligt överlämnande av makten till nästa generation, är kommunismens dödliga svaghet.”

Det sätt på vilket Bo Xilai förlorade makten, påminner om att liberalism inte bara handlar om att åstadkomma ekonomisk tillväxt genom friare marknader. Liberalism är också politisk frihet och att maktskiften sker i öppenhet och är förutsägbara och genomskådliga.