Efter valet 2006 startade en debatt om Alliansens vägval. Vissa debattörer efterlyste en ideologisk injektion med fler och snabbare förändringar. Tiden i opposition hade skapat rastlöshet och frustration att få börja byggandet av det borgerliga Sverige. Debatten om borgerlighetens vägval har nu återuppstått. Men debatten är inte så utbredd som man får intryck av när man läser borgerliga sidor eller lyssnar på representanter för den nya borgerlighet som sägs vänta efter nästa partiledarbyte eller mandatperiod. Det är synd, men har sina förklaringar.
Att den nya borgerliga politiken – och paketeringen av den – resulterat i regeringsställning gör det enkelt att avfärda dem som efterlyser fördjupad idédebatt. Besvärliga gaphalsar som inte förstått finessen. Sitta-still-strategin kan också motiveras av det parlamentariska läget, vilket gör det viktigare än tidigare att säkra ledamöternas knapptryckande. Men idédebatt är inte detsamma som att ifrågasätta regeringens duglighet. Tvärtom.
I valet 2010 ”räckte” det att ha ordning på statsfinanserna, signalera trygghet och stabilitet. Väljarna ville inte ha fler stora reformer och valrörelsen blev en tämligen händelselös transportsträcka, med undantag för obegripligheter om bröstpumpar och butlers.
Men regeringsinnehav får inte betyda tankestopp. Förändringsvilja får inte bromsas av förvaltande. Receptet som fungerade den här gången är inte samma som behövs i valen 2014 eller 2018. Det borgerliga idéarbetet måste börja ta höjd redan nu.
En knäckfråga är att ge konkreta svar på hur politik och ekonomi utformas så att det gynnar rättvisa och jämställdhet – utan att tappa den borgerliga frihetstanken. Detta har redan ställt till problem för Göran Hägglund (KD) i diskussionen om vårdnadsbidraget och på goda grunder retat upp Birgitta Ohlsson (FP) i frågan om EU:s mammaledighetsdirektiv.
En annan fråga är att på allvar genomföra regelförenklingsarbetet och se de frihetsreformer som följer. Inte bara med att hindra ny EU-lagstiftning, utan främst genom att angripa blanketthysteri, regelverk och dubbelarbete som svenska företagare möter.
Och visst kan det vara ett roligt tankeexperiment att slå ihop diverse borgerliga partier. Nuvarande Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) var förmodligen seriös då han 2002 tyckte att Moderaterna, med sitt katastrofval i ryggen, hade spelat ut sin roll och borde fusioneras med Folkpartiet.
Nu är tongångarna att Centern och Folkpartiet borde ingå äktenskap. Och att Kristdemokraterna borde byta namn. Åtminstone.
Men den borgerliga idédebatten borde inte handla om vilken partiorganisation som för tillfället är kaxigast och vill lägga vantarna på andra partiers medlemsregister. Debatten ska handla om just idéer, visioner och ambitioner – inte organisationer.
Karolin A. Johansson är konsult och var riksdagsersättare (M), politiskt sakkunnig och pressekreterare under förra mandatperioden. karolinajohan@gmail.com
