Kriget är över , meddelade Sri Lankas arméchef igår. Det hade då gått ett dygn efter att Tamilska tigrarna (LTTE) sagt att de lägger ner vapnen. Under tiden dödades kvarvarande motståndsrester, med dem LTTE-ledaren Velupillai Prabhakaran.
Den lankesiska armén segrade. Men ropen på återupptagna förhandlingar hördes in i det sista. För de lankeser som velat slippa tjugofem års terror, bombdåd och inbördesstrider måste Västvärldens upprepade krav tyvärr ha tett sig besynnerliga.
När ledarna för Tamilska tigrarna insåg att slaget var förlorat hotade de med kollektivt självmord. De sade att tusentals av dem var försedda med cyanidkapslar. Det var knappast ett budskap riktat till lankeserna.
Måltavlorna i Väst lyssnade dock. I Sunday Times oroade reportern Marie Colvin sig: ”Om det tamilska ledarskapet gör verklighet av hoten om självmord, kommer det då att finnas någon kvar att förhandla med?”
Sri Lanka, som i åtskilliga år testat förhandlingar utan annat resultat än fortsatt blodsutgjutelse, gick vidare med slutoffensiven.
Som i alla krig finns inte svart eller vitt. Hos bägge parter kan man oftast se något försonande motiv. Den tamilska minoriteten har lidit. Förklaringen till det sägs vara att tamilerna gynnats under det brittiska kolonialväldet, och att den singalesiska folkmajoriteten efter självständigheten 1948 velat kompensera detta. Men två fel gör inte ett rätt, och i verkligheten har det inte sällan skett direkta förföljelser av tamiler.
Tamilerna har haft rätt att känna sig förfördelade. LTTE har dock inte varit lösningen. Sri Lanka har länge haft ett förbluffande stabilt demokratiskt styre, trots ett inbördeskrig som pågått sedan 1983. Det har alltså inte saknats möjligheter att lösa problemen inom demokratins ramar. Den vägen har terroristerna i Tamilska tigrarna valt bort, och de har mördat dem som velat arbeta demokratiskt.
Kriget i Sri Lanka är en av de mest långvariga konflikterna i Asien. Officiellt har över 80000 människor dödats genom åren. Inslagen av civila offer har varit stora. Sri Lankas armé har betett sig skoningslöst, men den största skulden faller på LTTE som har hållit den tamilska minoriteten som gisslan.
Vad ska ett folkvalt styre göra, som i decennier plågas av en mångtusenhövdad terroriströrelse? Förhandla, säger Västvärlden. Skjut inte, för civila kan drabbas.
Krig är helvetet på jorden, och ska undvikas. I synnerhet av demokratiska aktörer. Men betyder det att demokratier saknar rätt att försvara sig? Så kan det inte vara.
Sri Lankas regering valde till slut att köra Västvärldens observatörer på porten. Andra har trätt in. Sedan 2007 har Kinas vapenförsäljning och bistånd till Sri Lanka ökat signifikant. Är det önskvärt?
Kriget är slut. Hur många civila som dött vet ingen. Att krigsförbrytelser begåtts vet vi. Förmodligen av Sri Lanka, och garanterat av LTTE.
För en fredlig utveckling krävs nu att tamilerna välkomnas åter in i samhället, genom en försoningsprocess (där man också utreder krigsbrotten). Den nu enorma lankesiska militären måste också bringas ned till en ekonomiskt hanterbar nivå. Här skulle Väst kunna spela roll, med expertis inom nedrustning och demokratisk öppenhet.
Men kommer Sri Lanka att lyssna på Väst?
