Egentligen borde det inte vara så svårt. Dålig vård borde ersättas av bättre, och bra vård borde spridas som gott exempel. Men det är så mycket som borde.

Turerna kring vårdföretaget Carema har släppt lös en ny omgång ilska. Dels mänsklig sådan, på de vanvårdades vägnar. Dels politisk ilska mot privatdriven sjukvård per se. I verkligheten är dock bilden mer komplex.

Sverige har sett flera exempel på såväl utmärkt som undermålig äldrevård, i privat såväl som offentlig regi. Få redaktioner är dock beredda att skicka ett tv-team för att bevaka solskenshistorier, varför skräckexemplen syns mest.

Så vad är egentligen äldrevårdens problem? I de flesta fall inget som duger som nyhetsdramatik. Samordningsproblem inom vårdkedjan, konflikter mellan landstingen och kommunerna, ej kompatibla journalsystem: så ser vardagen ut för många vårdanställda och vårdtagare.

Ett annat problem är att yrket inte lockar folk. Åttio- och nittiotalister har ofta helt andra karriärplaner. Rapporter om halvfulla klassrum på omvårdnadsprogrammet återkommer regelbundet.

Slutligen återstår problemet att äldrevården inte på långa vägar är så marknadsanpassad som högern hoppas och vänstern fruktar.

Marknader fungerar bäst när konsumenterna kan välja mellan varor och tjänster som produceras parallellt i omedelbar konkurrens.

Men vården fungerar inte så. Där upphandlas ett visst företags tjänster under en viss tid av en viss beställare, på konsumenternas vägnar. Eventuella brister får därför inte det omedelbara genomslag som de hade fått på en riktig marknad.

Betyder då detta att modellen med offentligt upphandlad privatvård och individuell valfrihet har misslyckats? Inte alls. När Konkurrensverket förra året granskade vårdvalsreformen blev slutsatsen övervägande positiv. En nära tjugoprocentig ökning av antalet vårdenheter, bättre öppettider och ett mer patientorienterat bemötande.

Aftonbladet publicerade igår en lista över landets tjugo sämsta äldreboenden. Inte ett enda av dem är privat. Den som tror att monopoltidens vård var bättre kan inte ha upplevt den.

Men eftersom vårdtagarna inte kan reagera lika snabbt som den som väljer mellan två matbutiker, måste beställarna reagera i deras ställe – och göra det snabbt. Bara så kan den offentligfinansierade pseudomarknaden fungera och leverera goda resultat.

Här är vi nu på väg mot mer av sans och balans. Under måndagen aviserade regeringen ny lagstiftning för att stoppa tveksamma ekonomiska upplägg, samtidigt som de styrande i Stockholms stadshus beslöt kasta ut Carema i kylan.

Det borde möjligen ha skett tidigare, och helst inte ha blivit nödvändigt över huvud taget. Men vårdpolitiken är en pragmatisk kompromiss som syftar till att förena valfrihet, kvalitet och offentlig finansiering.

Vi kommer aldrig att kunna helgardera mot dålig vård. Bara mot monopol.