Det gör ont. I går redovisade 22 juli-kommissionen under ledning av advokaten Alexandra Bech Gjørv sin granskning av myndigheternas agerade i samband med Anders Behring Breiviks terrordåd i Oslo och på Utøya.

En slutsats är att de borde ha kunnat förhindras – och på Utøya hade konsekvenserna dessutom kunnat bli mindre katastrofala.

Historien är säkerligen inte färdigskriven men ambitionen i den nästan 500 sidor långa utredningen är att inget ska sopas under mattan. Uppdraget har varit att ge en ”ärlig och osminkad version” och det gör man.

Kommissionen slår fast att med en annan metodik och ett bredare fokus borde säkerhetspolisen ha kunnat få upp ögonen för Breivik. Om tidigare fattade beslut hade genomförts skulle regeringskvarteret inte ha varit så lättillgängligt. Polisen hade kunnat komma till Utøya tidigare (man höll till och med på att åka till fel ö). Den hade också kunnat komma ut på ön snabbare genom att utnyttja civila båtresurser.

Det är ett tungt besked för dem som förlorade sina nära den där sommardagen förra året, och för dem som dras med skador och trauman.

Det är också ett tungt besked för den norska staten. Statsmakten sviktade. Svek.

Brister i tekniska system och planering är de huvudförklaringar som kommissionen pekar på, men man säger också rakt ut att enskilda tjänstemän inte levde upp till de förväntningar som hade kunnat ställas på dem.

Listan över hur myndigheterna brast när de skulle vara som starkast är lång. Efter bomben utsände inte Oslopolisen omedelbart något rikslarm. Den bad inte heller om hjälp från angränsande polisdistrikt. Polishelikoptern fick stå kvar längre än nödvändigt på marken. Säkerhetspolisens krisplaner höll inte måttet. Och så vidare.

Det är lätt att få intrycket att attityden fram till 22 juli 2011 summerar till att ”det kan inte hända här”. Nu slår kommissionen fast att det är bråttom att åtgärda bristerna. Utgångspunkten för de 31 förslagen är att det kan hända igen.

Närmast väntar dock en offentlig diskussion om hur ansvar ska utkrävas av politiker och myndigheter.

Polisledningen ligger rimligtvis dåligt till och har inte gjort sin egen sak bättre genom en ”snäll” internutredning. Säkerheten i regeringskvarteret låg på Arbeiderpartiministern Rigmor Aasruds bord.

Och om ett par veckor kommer utslaget från rätten om den ytterst ansvarige för terrordåden. Detta – oavsett om rätten friskförklarar Anders Behring Breivik och dömer till fängelse eller inte – kommer att leda till en annan diskussion.

Både den grundliga rättsprocessen och 22 juli-kommissionens arbete visar på den norska demokratins styrka, men de bidrar dessutom till att Norge läker. Ärret kommer dock att finnas där för alltid.