Folket ger försvarspolitiken underkänt. Att det missnöjet också finns i eliten är tydligt på försvarskonferensen i Sälen. Kravet är en bättre balans mellan den nuvarande inriktningen på internationella insatser och försvaret av Sverige.

Både Sten Tolgfors och ÖB Håkan Syrén låter numera mer ”rätt”, men resultatet är mest retoriska tomhylsor. En verklig förändring verkar lika svår att åstadkomma som att vända en supertanker. I praktiken är huvudlinjen inte omriktning mot Sverige.

ÖB talade i går om att prioritera är att välja bort. Han beskrev läget som att antal förband nått kritiskt låga nivåer och att ytterligare minskningar inte kan ske utan att reducera bredden. Klockartro på nordiskt samarbete är dock en klen räddare i nöden.

Jag tycker snarare att prioritering handlar om att välja rätt. En första förutsättning är förstås att politikerna inser lägets allvar, och så lät det inte i Tolgfors tal igår. Visst finns det exempel på att svenskt försvar kan topprestera, men rikets säkerhet kan inte bygga på några exempel.