Jag försökte se ett avsnitt av Birros tv-såpa Upp till kamp, på förhand sönderhyllad av samtliga 68-apologeter i svenska kulturmedier, och de är inte få.

För mig var det avsnitt jag såg (nr 2) fullt av schabloner och plattityder. Ändå är jag tacksam för det jag fick se. Ty det påminner mig än en gång om den väldiga skillnaden mellan myt och verklighet när det gäller (också) den tidens politiska vänster om vänster.

I mytologin om 68-vänstern heter det att man ”kämpade” (för det mesta genom studielån och inte sällan med hjälp av välbeställda föräldrar) för ”idealism” och ”solidaritet” och, naturligtvis, ”folket”. Fast folket ville sällan eller aldrig vara med. Men filmen påminner om att under ytan fanns en väldig anda av jagiskhet, självfixering, egenrättfärdighet. Ledar- stilen var totalitär, grupptrycket kompakt, för att inte tala om kvinnoförtrycket.

Tv-serien ger också anledning att ett ögonblick begrunda de långsiktiga frukterna av 68. Ty 68-generationen fick ju inflytande och makt att i hög grad påverka samhället.

Ett demonstrationståg blev tjänare i socialdemokraternas tjänst – de jobbar ofta på Sveriges television. En centralkommitté blev tjänare i kommersiella medier – framför allt Aftonbladet och Stenbecksfären. Ett upproriskt Vietnammöte blev nicke-dockor i Sida. En 68-trotskist lyckades med bravaden att först bli politiskt sakkunnig hos socialdemokraterna på finansdepartementet och därefter chefekonom på SEB.

Med start i tal om ”idealitet” och ”solidaritet” utvecklades ett samhälle och ett tänkande där människorna mer än någonsin tidigare blev själviska och egoistiska. 68 födde kravmaskinen, och kravmaskinen födde människor som drog nytta av tankarna på idealism och solidaritet, men som i praktiken levde (på andras bekostnad) efter helt andra värderingar: allt ditt är mitt, men du har ingen rätt att kräva något av mig.

Inga krav, bara rättigheter. Det blev frukten av 68- ornas inflytande i politik och annan opinionsbildning. Folk lärde sig att man kunde sjukskriva sig och leva på andra utan att vara sjuk. Så kallade ”kultur- arbetare” lärde sig konsten att leva på olika bidrag. Elever lärde sig att kränka andra elever och lärare utan påföljd. Efter Grupp 8-feminismen blev ordet ”fitta” tilltalsordet på landets skolgårdar.

Man trodde att de hade nickat till. Men så var det inte. Unge Birro pirrade upp dem. Samma vecka hans programserie startade fick jag själv erbjudande att medverka i tre tv-program om 1968. Jag avböjde.

För många som var med är just de åren deras höjdpunkt i livet. Jag känner en som vid 60 års ålder fortfarande har tapetserat hela lägenheten med FNL- affischer. Att uppleva sitt livs klimax när man är 20 år gammal måste vara sorgligt, och denna sorgsna saknad efter det förgångna präglar en del av 68- generationen idag.

Vi andra, vi som inte sörjer, har gud ske tack och lov fortfarande möjlighet att i politik och i media försöka medverka till att sopa bort en massa gammalt 68-bråte från samhället.