Magnus har en gedigen erfarenhet som soldat, både hemma och i utlandet, men har nu hoppat av utbildningen till specialistofficer.
”Jag tröttnade helt enkelt. Försvarsmakten är ingen vidare arbetsgivare”
Han är inte den första som resonerar på samma sätt. För även om Försvarsmakten blivit mycket bättre och effektivare de senaste åren finns det fortfarande märkligheter och byråkratisk stelbenthet kvar inom myndigheten.
Ta bara exemplet med stridsväst 2000 som anses värdelös av soldaterna. Magasinen får inte plats i fickorna, soldaterna kan inte sitta i en Galt, en bepansrad jeep, med västen på. Försöker de ställa sig upp i skyttetornet med västen på så fastnar de. Dessutom är stridsvästen grön så soldaterna går omkring med ett ”skjut-här-kors” mitt på den beiga ökenuniformen som bärs i Afghanistan.
Under tidigare missioner har därför soldater själva köpt en egen, beige, fungerande, stridsväst för 1665 kronor.
Överstar i insatsområdet har sett mellan fingrarna när det gäller användandet. På högkvarteret i Stockholm undvek man visa bilder på soldater som inte bar reglementsenlig stridsutrustning, man förnekade med andra ord verkligheten.
Men från med nu är det slut på det. Tilldelad material ska vara tillräcklig material. FS20, som nu är på väg till Afghanistan, har förbjudits att använda något annat än stridsväst 2000.
Försvarsmaktsledningen sätter med andra ord sin egen prestige framför soldaternas säkerhet och praktiska erfarenheter från en stridszon.
Istället för att köpa in en stridsväst som soldaterna vill ha och känner sig trygga med tvingar man dem bära en väst ingen vill ha. Ett onödigt byråkratiskt beslut som enbart har skapat misstro och bitterhet bland soldaterna.
Dessvärre finns det fler exempel på gapet mellan teoretikerna vid skrivborden och praktikernas reella behov.
OMLT, de 38 mentorer och soldater som följer och utbildar afghanska kompanier saknar viktiga understödsfunktioner, trots att de hamnat i hårda strider. De, som försvarsmakten borde göra allt för att stödja, har inte ens fått ordentliga kikare så att de kan se vilka som rör sig upp i bergen som omger dem.
Några av dem får inte ens den lön de har rätt till.
Anders anställdes som förare på OMLT men fick arbeta som gruppchef. Med tanke på hans ansvar och arbetsuppgifter borde han ha rätt till ett chefstillägg på 1500 kronor, men nej. Han har riskerat sitt liv och lett sin grupp genom ett stort antal strider, ändå får han inte sina extrapengar. Men en annan, vanlig soldat inom OMLT har helt omotiverat fått en gruppchefslön. Å andra sidan finns det militärer som inte fått någon lön på flera månader.
Ovanstående problem är exakt sådant som får soldaterna att säga att de har världens bästa jobb, men världens sämsta arbetsgivare. En kritik som Försvarsmakten borde ta till sig nu när myndigheten ska framstå som en attraktiv arbetsgivare. Bara i år läggs 135 miljoner på marknadsföring för att rekrytera soldater, officerare och specialister. Tänk om hälften hade satsats på ett effektivare och bättre understöd av personal man redan har. Då hade fler av de soldater som redan utbildats för en massa pengar stannat kvar i organisationen med all sin dyrköpta erfarenhet.
Johanne Hildebrandt är krigsreporter.
johanne-hildebrandt@schibsted.se
