Soldaterna är långt borta men står oss nära

et står en ensam gran på campen i Mazar-e-Sharif i Afghanistan med stjärna i toppen och några få färgglada glaskulor hängande på grenarna. Det är jul för de 500 svenska soldaterna i förbandet FS18 – en jul långt borta från det som är nära. Och för dem som är nära kan saknaden och oron göra särskilt ont i juletid.

På dagen kan det bli upp mot 20 grader varmt, på natten är det nollgradigt. Men det blir jul också i Mazar-e-Sharif. Granen är lite raggig, men den finns där. Det blir julmat (en omröstning har visat att skinkan är den rätt på menyn som är mest efterlängtad). Precis som hemma dyker Kalle Anka upp i rutan klockan 15.00, men i en inspelad version av förra årets sändning.

Tomten kommer och det blir gudstjänst. På kvällen underhåller norska fältartister. Kanhända blir det en och annan ”svenskevits”. Men det är inte bara tomten som är vaken. Tipp, tapp kan i Afghanistan ha något synnerligen oroväckande över sig.

Under föregångaren FS17:s uppdrag blev det successivt allt farligare för de svenska soldaterna. Det underströks när en vägbomb briserade i höstas och allvarligt skadade två svenska soldater. En afghansk tolk dog.

FS18 har varit på plats en månad och soldaterna hade i stort sett bara inlett sina 14-timmarspass när en patrull blev beskjuten. I hotbilden ingår attacker med raketgevär och hemmatillverkade bomber (IED). Hotet från självmordsbombare är en realitet.

När jag talade med förbandet häromdagen var läget stabilt, men det är ett skenbart lugn. Försvarsministern och ÖB, ja alla i ansvarig ställning som uttalar sig, räknar med att det ska bli ännu hetare och att förlusterna kommer att bli större. Desto viktigare är det att komma ihåg varför Sverige strider i Afghanistan tillsammans med 42 andra nationer. Vi gör det på uppmaning av FN och med stöd av en majoritet av afghanerna.

Vapen är inte allt och för att vinna måste FN-alliansen vinna ”hearts and minds” också med andra medel. Utan truppinsatsen skulle scenerna från talibanernas skräckvälde snart kommer i repris. I stället finns i alla fall chansen till något bättre. Med talibanerna i Kabul skulle dessutom al-Qaida åter få en drömsits och Pakistan (och landets kärnvapen) riskera att falla i radikalislamisternas händer.

Det finns olika uppfattningar om den svenska närvaron i Afghanistan. Det borde dock vara möjligt för alla att sluta upp bakom de svenska soldater som har tjänstgjort där, som nu firar jul i fält och som senare kommer att göra vad de uppfattar som sin plikt.

Det är långt från Afghanistan till beredskapsårens idylliserande slagdänga Min soldat (någonstans i Sverige) med Ulla Billquist. För de anhöriga till soldaterna i FS18 känns säkert Anita Lindbloms Ballad om den blå baskern från 1966 mer rätt – även om baskern inte längre är FN-blå utan ökengrå.

”Gråt och svält, ett land i brand

Men i skenet från en handgranat

I basker blå stod en svensk soldat

Han kom dit ifrån sitt land i norr

Att få slut på krig och mord

Reste bort från sin fästemö

Reste bort för att kanske dö

Han kom dit för att skapa fred

Skapa fred, i ett land som led”

Svenska soldater i Afghanistan – och på andra håll i världen – vågar livet för det som ytterst handlar om våra liv. Vi ska känna stolthet över deras insats, men också tacksamhet. Varför inte skicka en julhälsning när årets upplaga av Kalle Anka är över? Det kan tyckas lite futtigt, men var säker på att det gör julaftonen lite varmare i Mazar-e-Sharif.

Julhälsningar kan skickas via FS18:s anhörigblogg swecon-afghanistan.blogspot.com