2 007 motionerade Miljöpartiet om att minerallagen skulle ändras så att det blev förbjudet att prospektera efter fossila bränslen i Sverige. Det var helt i linje med Miljöpartiets önskan att snarast möjligt fasa ut alla fossila bränslen.

Motionen avslogs av riksdagen, vilket inte heller var uppseendeväckande. Det är inte så märkligt att tillåta oljeborrning så länge det är tillåtet att köra bensinbil, även om man vill minska koldioxidutsläppen. Men nu anar riksdagsledamot och språkrörsaspirant Gustav Fridolin (Mp) kopplingen mellan avslaget och Sofia Arkelstens resa.

Hade Miljöpartiets motion gått igenom hade Shell aldrig fått tillstånd att prospektera efter naturgas i Skåne.

”Kombinationen av en fullständigt oreglerad lobbyism som kan pågå i det fördolda, svaga lagar mot mutor och en minerallag som lämnar öppet för massinmutningar och godtyckliga bedömningar gör Sverige högintressant för gas- och oljejättar”, menar Fridolin (Expressen 28/10).

Jag delar inte uppfattningen att minerallagen lämnar öppet för massinmutningar och godtyckliga bedömningar. Men erkänner att jag kan ha påverkats under ett seminarium för några veckor sedan där en representant för myndigheten Bergsstaten, som fattar beslut om prospekteringar, talade sig varm för minerallagens utformning.

Möjligen kan Fridolin vara påverkad av att hans väljare bor på det Österlen som ligger ovanpå de eventuella gasfyndigheter Shell hoppas på.

Så är det, politiker och opinionsbildare utsätts ständigt för påverkan i olika sammanhang. Det är inte omöjligt att resan till Pau påverkade Arkelstens uppfattningar. Men om hon istället låtit riksdagen stå för kostnaderna, hade hon då påverkats i mindre utsträckning?

Inte ens Gustav Fridolin lär väl tro att Arkelsten sålde sin själ för en flygresa och två hotellnätter?

Vilka slutsatser ska man i så fall dra av att Fridolin själv låtit sig bjudas på en resa av RFSU? En organisation som i allra högsta grad är beroende av politiska beslut och offentliga medel. Vilket Fridolin är väl bekant med eftersom han 2005 motionerade i riksdagen om mer pengar till sexualpolitiska organisationer som RFSU. Om det var före eller efter resan framgår dock inte av protokollet.

Fast det är förstås inte samma sak. Shell är ”ingen vanlig lanthandel”, som Fridolin uttrycker det. Det är skillnad på folkrörelser och företag. Som om inte andra aktörer skulle ha intresse av att påverka politiker. Det finns ju till och med ett eget begrepp för dessa: intresseorganisationer.

Men om en S-politiker gjort en resa med eller blivit bjuden på en middag av LO vore det inte ens en nyhet – det är ju en självklarhet att det finns en facklig-politisk samverkan.

Och om Gustav Fridolin deltagit i ett seminarium med Greenpeace hade ingen kommit på tanken att säga: ”Aha, det kanske är därför han är emot kärnkraft!”.

En förutsättningslös diskussion om hur politiker påverkas av olika intressen och vad de kan göra med förtroendet i behåll är välkommen. Men den debatt som pågår just nu säger mer om det utbredda, men fullkomligt absurda, misstänkliggörandet av allt som har någon koppling till näringslivet.