ngen förväntar sig att få se Lee Hazlewood framföra en gospel till Harry Scheins ära. Men precis så överraskande är urvalet i Kungliga Bibliotekets bok Citizen Schein, en skrift- och dvd-samling som inte begränsar sig till att vara en biografi, utan också belyser Scheins förhållande till den svenska filmen, som han reformerade, och hans inflytande inom kulturpolitiken. Och, alltså, visar Lee Hazlewood i en även för komplettisten fullkomligt okänd duett med Ann-Kristin Hedmark.
Mer förutsägbar är kanoniseringen av socialdemokraten Schein med anledning av boken. Så hyllas exempelvis nu hans ”formidabla insatser när det gällde att påverka den socialdemokratiska kultur- och mediepolitiken” (DN 27/2), och inte lär det bli mildare tongångar ikväll, när praktverket presenteras med en temakväll i det nyrenoverade Filmhuset på Gärdet.
Schein själv tycks dock ha haft en klarare syn på partiets kulturpolitik. Hans redogörelse för hur dess kulturpolitiska program kom till är klassisk, men tål att upprepas.
”Partikongressen närmade sig. Vi hade ett katastrofmöte i Bommersvik och lyckades att på några timmar skriva ett program. Det är ur språklig synpunkt anmärkningsvärt. Vi hittade över fyrtio synonymer för ’mera pengar’. Vi arbetade systematiskt, började med sju substantiv; pengar, satsningar, bidrag, insatser, stöd, anslag och hjälp, samt sju adjektiv, större, vidgade, ökade, mera, stegrade, flera och starkare. Teoretiskt skulle vi genom att kombinera dessa ord kunna åstadkoma 49 varianter. På grund av vissa språkliga otympligheter av typen ’starkare pengar’ eller ’flera hjälp’ reducerades dock vårt program till 44 behjärtansvärda kulturpolitiska reformer.”
Att Schein var briljant kan ingen som läst ovanstående betvivla. Men att detta skulle ha återspeglats i partiet? Det ligger närmare till hands att tro att han kände sig lika förstådd som Descartes vid drottning Kristinas hov.
Citizen Schein betonar hur Scheins kvalitetsinriktade kultursyn gick ”på tvärs mot den socialdemokratiska föreställningen om kulturskapande som demokratisk rättighet”. Vilket syns i Scheins memoarer.
”Kulturpolitikens mål blev ökad jämlikhet, en bättre miljö, att underlätta livet för barnen och döden för pensionärerna, att glädja handikappade, invandrare och analfabeter och alla andra som inte var intresserade av kultur. Kulturen skulle främja demokratin och glesbygden samt bekämpa kommersialismen och imperialismen.”
Kultur som medel, och inte som mål. Allt annat än kultur som egenvärde. Inte kvalitet.
Så såg det alltså ut redan när Leif Pagrotsky bara var en tvärhand hög. Och frågan är om någon kan skönja minsta förändring sedan dess.
