Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan kommenterar Socialdemokraternas kriskommissions resultat av arbetet i rapporten "Omstart för Socialdemokraterna", under en presskonferens på partihögkvarteret på Sveavägen.
Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX
Verklighetsfrånvänd, skriver Expressens politiske kommentator K-G Bergström. ”En socialdemokratisk nostalgitripp”, lyder omdömet från Mats Knutson på SVT:s Rapport. ”Tillbaka till rötterna” skriver Dagens Nyheters politiska analytiker Maria Crofts.
Bedömarna är tämligen eniga. Tisdagens rapport från Socialdemokraternas kriskommission saknar nya tankar, och signalerar snarast en återgång till riktigt traditionell S-politik. Men kunde kommissionen egentligen ha kommit fram till något annat?
Hvad vilja Socialdemokraterna? Den klyschan återkom i förra veckan vid ett seminarium i Engelsbergs bruk. Statsvetarprofessor Tommy Möller provocerade dock församlingen med att faktiskt presentera ett svar.
Möller utgick från svaren i valkompassen i SVT:s och SR:s stora satsning valpejl, i grunden en jätteenkät till alla riksdagsvalets kandidater (2830 personer). Om någonstans så är det väl där, bland kandidaterna, de mest pålästa och betrodda av partiets aktivister, som rörelsens själ finns?
Att döma av valpejl har Mona Sahlins eftervalsanalys – den förnyelseagenda som framfördes i hennes avskedstal till partiets förtroenderåd i december – inget stöd alls internt.
Några exempel: 99 procent av socialdemokraterna tycker att fastighetsskatten ska höjas enligt det rödgröna vallöftet. 97 procent är emot RUT-avdraget. 92 procent tycker att förmögenhetsskatten ska återinföras. 93 procent tycker att bensinskatten ska höjas. 89 procent tycker att sänkta skatter på arbete är dåligt, men 100 procent (!) tycker att skatten för höginkomsttagare ska höjas.
Socialdemokratiska partigängare ligger således betydligt närmare Vänsterpartiet än Alliansen. Ett steg mot mitten tycks omöjligt, om man frågar dem.
Det är begripligt. Partierna är inte längre breda rörelser. Vanligt folk går inte med. Mötena samlar, strängt taget, extremister. Partiorganisationerna utgör därmed inget underlag för verklighetskontakt. Därför kan en kriskommission, som vänder sig till de egna, aldrig rymma en ny tanke.
Kan en ny S-ledare ta strid emot detta? Det tror Aftonbladets Lena Mellin: ”den nya partiledningen, och ordföranden, bestämmer vad som ska hända”.
Men är det så säkert? Kriskommissionen utgjordes av mer än 50 personer ur partiets mest tongivande skikt, och de kom fram till att inget får förändras. Mona Sahlin, som försökte, åkte ut.
