Labour har haft fel om invandringspolitiken. Det var en av de slutsatser som den brittiske partiledaren Ed Miliband framförde i en intervju nu i veckan. Enligt Miliband har invandringen fått ”stora effekter” för befolkningen i hela landet, effekter som hans parti underskattade under åren vid makten.
Miliband fastslog även att partiet inte har gjort tillräckligt för att skydda brittiska arbetare och vägrade kritisera de fackföreningar som nu hotar använda strejkvapnet för att blockera en pensionsreform.
Milibands omsvängning, bort från Tony Blairs New Labour, ligger i linje med det som kommit att kallas Blue Labour och som tidigare har uppmärksammats här på ledarplats.
Det handlar om en vänstersväng i den ekonomiska politiken, kombinerat med en i övrigt mer värdekonservativ profil. Liknande tendenser har även kunnat skönjas i Danmark, där Socialdemokraterna inför valet lovade att inte mjuka upp invandringspolitiken.
Här i Sverige har Socialdemokraterna ännu inte slagit in på just den vägen. Däremot har Håkan Juholt under sina månader som partiledare huvudsakligen använt ett mer bakåtblickande tonfall än företrädarna.
Med sitt tal om ”när vi var medborgare i ett samhälle snarare än kunder på en marknad” har Juholt så sakteliga börjat profilera socialdemokratin som missnöjesparti.
Den nya mätning, genomförd av pr-byrån Westander och publicerad i Expressen (28/9), som visar på Juholts låga förtroendesiffror i förhållande till Fredrik Reinfeldt, bör kanske ses i det ljuset.
Hans folkparksretorik känns säkert trygg och träffande för den som längtar tillbaka, men nattstånden för många andra.
Ändå finns en politisk logik i en eventuell S-sväng mot mer av allmän missnöjespolitik. I de senaste valen har partiet krympt i det Sverige som växer, och vuxit i det Sverige som krymper.
På 1950-talet såg partiet byggnadsarbetarna som en symbol för framåtskridande, för bygget av folkhemmet. I dag ses de mer som en utsatt och hotad yrkesgrupp som måste skyddas från oschyst utländsk konkurrens.
Det finns en ängslighet i dagens socialdemokrati, och en för partiet rätt otypisk oförmåga att bottna i tidens frågor. Ambitionen tycks vara att stå som garant mot en osäker och närmast oönskad framtid.
Unga påläggskalvar som Maryam Yazdanfar från Solna har fått stå tillbaka för mer gammaldags kamrater som Peter Hultqvist från Dalarna.
I sin kommande budgetreservation gör socialdemokratin vissa försök att slå sig tillbaka in i Stockholmsregionen, inte minst med satsningen på utbyggd tunnelbana.
Men det är tveksamt om det hjälper. I nästa kommunalval kan Miljöpartiet mycket väl gå om Socialdemokraterna i huvudstaden.
I så fall kommer det socialdemokratiska maktbygget att bli helt beroende av små och medelstora städer, och då ligger en mer tillbakablickande S-profil nära till hands.
Om några år kan den blå socialdemokratin ha etablerat sig även i Sverige.
