Jag har betalat in till a-kassan allt sedan jag, som tämligen nyutbildad journalist, fick chansen. Mediebranschen är notoriskt hård, och public service-bolagen, där jag jobbade under en rad år, utnyttjar systematiskt och skrupelfritt projektanställningar för att slippa ta ansvar för arbetskraften. En fungerande arbetslöshetsförsäkring är viktig de där månaderna då man går i väntan på nästa jobb. Och i tider av massarbetslöshet är det många branscher där a-kassan är viktig.

Som medlem i a-kassan är jag också mån om att det ska vara en tillfällig försäkring. Det är omställningen, tiden mellan jobb, som ska säkras. Pengarna som betalas in ska inte gå till livstidsförsörjning av dem som inte kan eller vill jobba. För dem finns andra och bättre lämpade skyddsnät.

Socialbidragsberoendet är ett enormt samhällsproblem. Det utgör ett tragiskt slöseri med mänsklig kraft, och är dessutom en stor utgift för främst kommunerna. Under alliansregeringen har sysselsättningen ökat med nästan motsvarande en kvarts miljon jobb, men att få fram ännu fler arbeten förblir den politiska kärnfrågan för överskådlig tid.

I förra veckan föreslog Socialdemokraterna i Stockholm, och deras ordförande Karin Wanngård, att kommunen skulle korttidsanställa 1500 av sina socialbidragstagare. Detta för att, och här hymlar inte Wanngård, ”efter den tidsbegränsade anställningen har [bidragstagarna] kvalificerat sig för a-kassa”.

Matematiken i förslaget är enkel. Socialbidragen är en kommunal börda. Att korttidsanställa klienterna innebär förvisso en utgift, men då kostnaderna därefter vältras över på arbetslöshetsförsäkringen så går kommunen ändå med vinst. Wanngård beräknar att en halv miljard kronor kan dras in till kommunen på så sätt.

Men vad Stockholms Socialdemokrater föreslår är inte en politik för jobb. De föreslår ett systematiskt försäkringsbedrägeri. Karin Wanngård vill göra den politiska motsvarigheten till att anmäla sin smartphone stulen i lagom tid till lanseringen av iPhone 5.

Lockelsen med Wanngårds förslag är begriplig, i snöda kommunalekonomiska termer. På motsvarande sätt går man redan tillväga i både Sigtuna, Uppsala och en rad andra kommuner av alla politiska färger.

Men det faktum att företeelsen är vanlig är ingen förmildrande omständighet. Det är försäkringsbedrägeri, och ska som sådant benämnas. A-kassan är inget socialbidrag.

Offer för bedrägeriet är alla vi försäkringstagare som betalar in till a-kassan, både som privatpersoner och via staten, som blir bestulna på våra premiepengar. Vi blir dessutom dubbelt bedragna, eftersom vi därtill redan bekostar det kommunala försörjningsstöd som Wanngård på inget sätt ämnar återbörda till skattebetalarna.

Man kan tvista länge om hur a-kassorna ska vara organiserade, och om det olämpliga i den fackliga kontrollen. Men oavsett dessa spörsmål är det en skandal att en socialdemokratisk ledare, helt öppet och oblygt, föreslår en systematisk förskingring av a-kassemedlen.

Partiet har verkligen förlorat kontakten med det arbetande folket.