Nationalekonomin finns! Det tycktes onsdagens inlägg på SvD Brännpunkt (13/7) vilja säga till Håkan Juholt och Tommy Waidelich. Artikelförfattarna har alla skrivit bidrag till den nyutkomna boken Nationalekonomi för vänstern (Kata förlag). Både boken och debattartikeln är intressanta. Det är dock symptomatiskt för dagens socialdemokratiska rörelse att unga och välutbildade röster känner sig nödgade att tala om för en sovande partiledning att de existerar.
Så här har det inte alltid varit. Svunna tiders arbetarrörelse lyckades locka till sig personer som docent Wigforss, professor Undén och licenciat Sandler. Andra ministrar har saknat doktorsavhandling men omgett sig med personer med ena foten inom akademin, och kunnat ta till sig från forskningsfronten. I Håkan Juholts laguppställning är akademikerna färre än någonsin. Vad är det som har hänt?
Villy Bergström, på många sätt den socialdemokratiska drömmen personifierad, är kanske den perfekta personen att fråga. Han tog sig från bruksorten, via forskarstudier vid Uppsala universitet och Stanford, politiskt redaktörskap för det socialdemokratiska presshjärtat Dala-Demokraten, till positionen som vice riksbankschef. Genom livet har han aldrig glömt vilka det var som gav honom och andra arbetargrabbar möjligheten att nyttja sina studietalanger och nå sin fulla potential, trots att de fötts fjärran från Palmes östermalmska finrum.
– Jag har aldrig tillhört en annan politisk rörelse än socialdemokratin och kommer aldrig att göra det, säger Bergström bestämt. Men han är besviken.
– De extrema begåvningarna som en gång i tiden sökte sig till Socialdemokratin är i dag i stället kvar i akademin som professorer. På min tid var nästan alla samhällsintresserade akademiker orienterade kring arbetarrörelsen. LO:s folkhögskolor hade fantastiska lärare. Då fick man akademikerna gratis, men man har struntat i att vårda dem.
Helt gratis var det dock inte. Det fanns en medveten strategi och det fanns institutioner.
– Tanken med exempelvis det numera nedlagda Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (Fief) var att skapa en kontaktyta mellan arbetarrörelsen och den akademiska världen. Folk skulle slussas därifrån till sossarna och facket, men det har man gett upp och Fief är nedlagt, säger Bergström, själv chef för institutet mellan åren 1985 och 1995.
Arbetarrörelsen har låtit akademikerna skingras för vinden, menar Bergström. Flera som börjat sina karriärer hos exempelvis Fief har fortsatt till att i olika former arbeta inom delvis näringslivsfinansierade institutioner som Studieförbundet Näringsliv och Samhälle och Institutet för Näringslivsforskning. Vissa som enligt Bergström borde och kunde ha plockats upp av arbetarrörelsen har istället senare försvunnit till borgerliga departement som statssekreterare.
– Man har aldrig förstått att man aktivt måste förse sig med den bästa kompetensen. I stället har man sett stark förankring inom rörelsen som viktigare.
I detta får han medhåll av Nils Lundgren. Även han föddes i ett arbetarhem, fick sin världsbild från författare som Ivar Lo, Jan Fridegård och Harry Martinsson och sina värderingar från arbetarrörelsen. Han var med och startade den socialdemokratiska ekonomklubb som står bakom boken Nationalekonomi för vänstern och arbetade tidvis nära partiledningen. Till skillnad från Bergström kallar sig Lundgren dock inte längre socialdemokrat.
Under vårt samtal återkommer han flera gånger till att det finns en spänning inom partiet, där ombudsmännen och distriktsordförandena alltid varit misstänksamma mot akademiker som kommit med nya förslag och idéer från forskningsvärlden.
– Graden av akademiskt inflytande i partiet har varierat, men under allt detta har det funnits ombudsmän och andra starka grupper som varit skeptiska till att läsa böcker och göra kalkyler. Vi står väl ändå för socialdemokratisk politik, oavsett vad forskare säger, har attityden varit.
Lundgren ser ett tydligt skäl till den långsiktiga avakademiseringen: det långa maktinnehavet är över. Akademiskt tunga personer som ville ha genomslag för sina tankar kunde göra karriär i partiet och visste att de en dag skulle kunna få en tung position så länge de skötte korten rätt, för att då kunna förändra samhället i praktiken. Så är det inte längre i dag. I stället trycks akademikerna aktivt tillbaka av personer som Juholt, menar Lundgren.
Socialdemokraterna saknar trovärdighet på en rad områden, inte minst det ekonomiska. Att Waidelich – hur rörelseförankrad han än må vara – skulle kunna mäta sig med Borg i kunskap om sådant som finansministrar bör ha koll på är en komisk tanke. Om Socialdemokraterna ska överleva på lång sikt måste de hitta personer som, för att använda Villy Bergströms ord, kan ge rörelsen ”analyskapacitet, argumentationsförmåga, insikt om förändrade samhällsstrukturer, ja, skicklighet, helt enkelt.”
