Filosofer och Harry Potter-vetare har svårare att få jobb än ingenjörer. Det lär oss en ny rapport från Svenskt Näringsliv. Informationen kommer kanske inte som någon överraskning. Själv har jag en hyfsad mängd oförsvarbart roliga kurser i bagaget. Det var inte för att jag trodde att den skulle ge jobb som jag läste tiopoängaren Populärmusiken under 1900-talet. Kontentan av Svenskt Näringslivs rapport är ett förslag om att bidragsdelen i studiemedlen bör sänkas i synnerhet för ”hobbykurser” som kreativ matlagning och svampkunskap, som ofta nyttjas under arbetslöshet, utan egentliga mål.

Den poängen bör man ge dem. Våra lärosäten ska inte användas som arbetsmarknadsåtgärder. Dock drar rapportförfattaren, nationalekonomen Malin Sahlén, poängen ännu längre, som när hon i Ekot i går förklarade att även studier inom humaniora och konst bör ge lägre studiemedel. Detta för att ge ”signaler om att utbildningen inte kommer att ge så stora chanser i framtiden”.

Nåja. Nu är det nog få unga som inte är medvetna om att arbetsmarknaden är knepigare för en regissör än för en programmerare. Samtidigt ska vi förstås inte bortse ifrån att man kan vara lite tanklös och riskbenägen i unga år. Förslaget möttes hur som haver med burop och helig ilska bland debattörer på nätet och även i Ekots inslag, där Teaterförbundets ordförande Anna Carlsson reagerade med rejäla överord:

–Jag blir oerhört häpen när jag hör ett sådant här förslag. Det vore väldigt märkligt om man från Svenskt Näringsliv inbillar sig att den här typen av yrken inte behövs i ett modernt humanistiskt demokratiskt samhälle.

Anna Carlsson tycker att förslaget är skrämmande. Hon och alla andra borde tagga ner. Ja, förslaget är dåligt och yxigt, men det här är knappast någon demokratifråga. Och att vi har ett problem med överutbildning i vissa konstnärsyrken är en realitet väl värd att diskuteras. Samhället bör givetvis hålla ett öga på arbetsmarknadens behov och hur man utbildar för densamma. Men styrmedlet differentierat studiemedel känns trubbigt och otympligt. Mer logiskt vore att hålla bättre koll på mängden utbildningsplatser i yrkena, men här har vi en snårskog av lärosätens självbestämmande versus statlig styrning att hantera.

Att man oroar sig över att för många utbildar sig till arbetslöshet betyder faktiskt inte att man tror att yrkena inte ”behövs” alls, men väl att man månar om de kullar av, säg, dansare som kanske aldrig kommer att kunna försörja sig på sin utbildning. Det är inte konstigt att personer som tar del av långa konstnärliga utbildningar arrangerade av staten föreställer sig att deras tjänster därmed är efterfrågade. Men en genomgången utbildning kan aldrig innebära att man har rätt till ”rätt” jobb. Just därför krävs tydlighet om att vissa studieval är förenade med tuffa villkor. Det gäller alldeles särskilt om vi väljer att anordna ett överflöd av utbildningar, kanske rentav för att vi anser att ett visst överflöd och konkurrens är bra.

En av dem som bör bidra till den tydligheten är faktiskt Anna Carlsson, i egenskap av representant för en av parterna på en tuff arbetsmarknad. Synd att så få tog chansen att diskutera sakfrågan som lyftes.