Råden ovan är inte hämtade från Barnombudsmannens årsrapport, som lämnades till socialminister Göran Hägglund (KD) igår. Inte heller kommer tipsen från den nationella strategin för föräldrastöd, som lanserades igår. Tyvärr. Istället kommer lakonismen från neurovetaren Steve Petersen i magasinet Neos senaste nummer (2/2009) med barntema. Citatet tjänar som välbehövlig kontrast till BO:s rapport.
I november tog Fredrik Malmberg över titeln barnombudsman från Lena Nyberg. Kanske – tänkte jag då – slipper vi framöver dumheter, som när Nyberg ondgjorde sig över barnens brist på inflytande över samhällsplaneringen – vilket naturligtvis benämndes brott mot barnkonventionen.
Men, nej. Redan i förordet får jag onda aningar. BO skriver att:
”...barnkonventionen är ingen simpel checklista som kan bockas av. Den är betydligt fiffigare än så eftersom den anger fyra väsentliga principer: att se till barnets bästa; att respektera barnets åsikter; att främja barnets rätt till utveckling; att varje barn, utan att diskrimineras, ska ges möjlighet att utnyttja sina rättigheter.”
Jodå. Jag förstår mycket väl att Fredrik Malmberg tycker att konventionen är ”fiffigare” än en ”simpel checklista”. Inte minst eftersom den tillåter honom att läsa in lite vad han vill.
Och intressant nog landar slutsatserna alltid i att BO borde få mer att göra.
”Det är bekymmersamt att bara drygt vart femte barn i åldrarna 11-14 år säger sig ha hört talas om barnkonventionen”, konstaterar Malmberg och meddelar, under rubriken ”Gratis informationsmaterial ger bättre genomslag”, att BO har äskat extra pengar för ändamålet.
Det konstateras också att föräldrarna är en ”outnyttjad resurs”. BO anser därför att ”man måste analysera målgruppen föräldrar” och efterlyser en ”långsiktig strategi” med ”höga ambitioner” – ty ”först då kan staten på allvar påverka både beteenden och attityder”. Läs det där sista igen. Är det inte överjordiskt förnumstigt?
BO ger oss en kortfattad tolkning av barnkonventionen:
”Barnkonventionen uttrycker att barn ska respekteras. Det innebär att barn ska betraktas som kompetenta individer.”
Vilken sorts ”kompetens” som avses får vi inte veta.
Missförstå mig rätt. Självklart ska barn behandlas med respekt. Men är det en problematisk brist på respekt att bara vart sjunde barn känner sig respekterat i kollektivtrafiken? Bör vi åtgärda det faktum att bara ett av fyra barn känner sig ”respekterat” på biblioteket och fritidsgården?
Betyder ”respekt” samma sak för en tolvåring som för en fyrtiotvååring?
Svepande formuleringar om ”kompetenta individer” är helt meningslösa och ibland får jag en obehaglig känsla av att allt det här struntpratet handlar om att vi – de vuxna – är fega och rädda att iklä oss rollen som auktoritet. Att vi – de vuxna – känner oss inkompetenta och därför hävdar, med tindrande ögon, att vi nästan inte behövs – ty barnen är ju så kompetenta själva!
Jag undrar, jag. Hur rimmar denna feghet med barnkonventionens fjärde princip om att främja barnets rätt till utveckling?
”Vi ska agera på barnens mandat”, utropar BO. Nå, låt mig då påminna om att mandat inte är något man tar sig, utan något man får. Och hur jag än letar i rapporten kan jag inte hitta barnens uttryckliga uppdrag till Malmberg att föreslå att bland andra Justitiekanslern, kommunernas konsumentvägledare och Europarådet borde få i ”uppdrag att aktivt göra sig tillgängliga för barn och unga”.
Kanske är barn mer kompetenta än vuxna, trots allt? De hade i alla fall aldrig hittat på så mycket dumheter som BO.
