Det är mycket Sista natten med gänget över förslaget till valmanifest för Miljöpartiet.
Senast i början av maj ska MP ha skrivit ihop sig med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet om en gemensam ekonomisk politik, och nu tar man ut svängarna medan tid är. Gamla käpphästar som friår och allmän arbetstidsförkortning får komma ut för några veckors grönbete innan rättare Östros motar in dem i fållan för säsongen.
Det lär bli en bitter batalj om miljarderna i det rödgröna svaret på vårpropositionen, och de allra mest extravaganta förslagen får det besvärligt. Alternativet är att partierna inte kommer i mål utan nöjer sig med en halvdan uppgörelse, men det har de tre knappast råd med.
Detta förhandlingsspel, som pågår för fullt, skänker en fläkt av skönlitteratur, ja rentav science fiction, åt gårdagens manifest. Detta ska nämligen inte fastställas slutgiltigt förrän vid MP-kongressen den 14-16 maj, det vill säga när goda delar av det redan har förhandlats bort.
Som konsumentupplysning påminner manifestet starkt om den sorts resebroschyr som skulle mötas av rynkade Sverkerska ögonbryn i Plus. Där står mycket om utsikten, palmerna och poolen men betydligt mindre om rumspriset och inget om alla extratilläggen – eller, som sagt, om det faktum att man kommer att inkvarteras på ett helt annat ställe än det som är avbildat.
Manifestet är en önskelista. Kollektivtrafiken ska byggas ut så snabbt att dess trafikandel fördubblas till 2020. Kärnkraft och fossila bränslen ska hux flux ersättas av sol, bio, vind och våg. Miljonprogrammet ska rustas upp i stor skala, staten ska bli riskkapitalist, man ska ånyo kunna vara sjukskriven hur länge som helst, högskolan ska få mer resurser och så vidare. Dessutom ska arbetsgivaravgifteroch tjänstemoms sänkas.
MP går in i en 1980-talsroll där politiken är alla goda gåvors givare och man inte behöver fundera närmare över kostnaderna. Manifestet kan inte vara rolig läsning för en socialdemokratisk partiledning som ska tävla med Alliansen och Anders Borg om att vara mest trovärdig i den ekonomiska politiken.
Den finansiering som MP ändå kortfattat tar upp är att miljöskatter ska höjas och att det ska komma en ny skatt på landsvägstransporter, men de skriver inte hur mycket dyrare tillvaron kommer att bli.
Manifestet är knäpp tyst vad gäller de stora skattehöjningarna på arbete – minskat jobbskatteavdrag, höjd marginalskatt – som är hörnstenar i MP:s budgetförslag. Antingen mörkar man, vilket är ganska osnyggt. Eller så har man lagt förslagen på hyllan utan att hitta ny finansiering i stället: i så fall är manifestet ihåligt som en schweizerost.
Och allt medan man funderar över detta säger Peter Eriksson tvärnej till Förbifart Stockholm, medan oppositionsledaren i Stockholm, Carin Jämtin (S), deklarerar att förbifarten ska byggas oavsett vad MP tycker.
