Likt en grekisk tragedi fortsätter Spanien sin obevekliga gång mot ett sorgligt slut. Räntan för en 10-årig statsobligation ligger kring ett ohållbart 7 procent och en massiv räddningsaktion från EU och IMF ter sig allt mer sannolik. Ekonomin krymper och var fjärde spanjor går arbetslös. Bankväsendet andas enbart tack vare Europeiska centralbankens rikliga lån och var-helst ses övergivna och halvfärdiga huskroppar som vittnar om en osannolik bostadsexpansion som gick i krasch.

Bara i Madrid har 1400 demonstrationer ägt rum sedan januari och det förväntas en ”varm höst” runt om i landet. Få tror att underskottsmålet kommer att hållas trots regeringens försök: skatteintäkterna faller brant och allt fler regionala regeringar revolterar mot centralregeringens åtstramningsåtgärder.

Många spanjorers hopp står nu helt till Tysklands och andra nordeuropeiska länders vilja att socialisera skulderna och ta på sig en del av den räntebörda som tynger Spanien. Det förväntas också att Europeiska centralbankens sedelpressar ska arbeta i högt tempo, så att efterfrågan växer. Det skulle givetvis leda till högre inflation och en fortsatt devalering av euron. Det skulle innebära att rädda euron till priset av allt det som euron skulle stå för: stabilitet och trygghet. I ett sådant scenario skulle det inte dröja länge innan vi får en folklig tysk revolt mot euron, och samma sak skulle inträffa i Finland, Holland och så vidare. Inte mycket av EU skulle finnas kvar efter en sådan utveckling.

Därför är Spaniens enda realistiska utväg att göra de verkliga reformer som fordras för att åter få kontroll över sina underskott och bli ett styrbart land som inger förtroende. Man måste göra om den spanska statens kaotiska struktur och reformera en ineffektiv offentlig sektor, som bygger på livstidsanställda tjänstemän, total avsaknad av valfrihet och konkurrens samt omfattande vänskapskorruption.

Spanien är uppbyggt som en mångfald små furstendömen: 17 autonoma regioner och två dito städer, 50 provinser och över 8000 kommuner, som har tävlat om att göra allt efter eget huvud och spendera så mycket som möjligt.

Byggbubblan med lånade pengar gav upphov till en makalös politisk bubbla: det offentliga lovade guld och gröna skogar åt alla och satsade på allehanda skrytprojekt. Pampiga flygplatser, nya motorvägar och fina höghastighetståg byggdes överallt. Den politiska klassen blev inte bara större utan utökade sina omfattande privilegier och på några få år tillkom en halv miljon nya offentligt anställda.

Det är denna mäktiga apparat som idag står i vägen för Spaniens återhämtning och det finns knappast något parti som skulle våga ta på sig uppgiften att desarmera detta politiska monster. Partiernas egna medlemmar, stödtrupper och klienter skulle bli offer för en sådan sanering. Därför tyder allt på att Spanien kommer att vandra vidare mot sitt trista öde: att bli Europas andra Grekland.

Mauricio Rojas är rektor för Madrids högskola för integration och internationellt bistånd. mauriciojose.rojas@madrid.org