Snart är det dags för ”Heterohatets dag”, meddelar Göteborgs Queerinstitut. Den 28 augusti ska man för fjärde året protestera mot – håll i er nu – ”heteropatriarkapitalismen”.

Dagen inleds med högtidstal på Götaplatsen och avslutas med ”Norra Europas största heterohatiska nöjesfält”, varvid utlovas gungor och (fråga mig inte vad det betyder) ”fistdamm”.

Även den som inte är bevandrad i den postmarxistiska begreppsfloran torde efter en snabb genomläsning av programmet begripa vem som är fienden. Dagen bjuder på ”direkt och suspekt aktion” mot ”borgarpacket”. Evenemanget är öppet för alla hugade, men arrangörerna vill gärna ha föranmälan från varje ”kommandogrupp”. Vinnaren bland ”kombattanterna i Kriget mot Alliansen” koras på aftonen och föräras ett pris.

Det fåtal göteborgare som har haft oturen att födas heterosexuella eller har haft oskicket att bli borgare vare härmed varnade.

Man skulle kunna uppröras över ”heterohatet”. Framför allt över den positiva mediebevakning som det fått tidigare år. Vilken annan hatkampanj skulle medierna gulla med? Men fenomenet är lite för obskyrt för att tas på allvar. Att några anarkister klottrar ner valaffischer är möjligen tröttsamt, men inte direkt hotfullt.

Istället undrar jag över denna besatthet vid borgerligheten? De borde jaga den socialdemokrati som under de senaste femtioelva åren vid makten varken införde könsneutrala äktenskap eller tillsatte öppet homosexuella ministrar. Har man glömt att vänstern alltid hållit ”klass före kön” och även före genus?

Det var för övrigt just i Göteborgstrakten som det verkligen fanns en homohatande vänster.

Skådespelaren Sven Wollters parti Kommunistiska partiet har fortfarande kommunala mandat där. På 1970-talet, de hette KFML(r) då, ansåg de att homosexualitet var ”en produkt av klassamhället – ett av dess sjukdomssymptom”. Den förekom följaktligen främst i ”de härskande utsugarklasserna”, personifierade av ”dekadenta parasiter som kejsar Nero och Gustav V.”

Kamp för homosexuellas likaberättigande ansågs lika absurt som krav på ”bärbara stegar åt fönstertittare” och ”djupfrysta lik åt nekrofiler”. Det klasslösa samhället gav inte plats åt bögar, och de som fanns var ett bekymmer. ”Socialismen får ärva de homosexuella liksom en hel mängd andra sjuka beståndsdelar från det gamla samhället och det tar givetvis tid att övervinna dessa.”

Så hette det i Klasskampen (5-73), med anledning av en enkät från RFSL. För att skingra alla tvivel besvarades även en icke ställd fråga om medlemskap. ”KFML(r) är de politiskt avancerade arbetarnas organisation, som står i spetsen för arbetarklassen i Sverige. Med tanke på att homosexualitet är ett uttryck för det undergångsdömda klassamhällets dekadens är det självklart att de homosexuella inte har någon plats i vår organisation.”

Så mycket för vänstertolerans.

Det är i borgerskapet som snart sagt varje rättighetsrörelse formats. Kvinnors emancipation, kamp mot slaveriet, djurskydd – allt härrör ur borgerliga salonger. På ett sätt begrep KFML(r) vad Queerinstitutet missat.

En välmående borgarklass är minoriteternas bästa skydd.

Hata något annat.