Förenta Nationerna – arenan för alla staters osjälviska samarbete för det gemensamma goda. Så vackert, och ändå tycks det liksom bli fel när verkligheten tränger sig på.
Tänk om det är grunden det är fel på? Tänk om FN-idén är både lika orealistisk och lika grundläggande problematisk som stjärnögda kommunistdrömmar om det klasslösa samhället?
Journalisten Niklas Ekdal kom i veckan ut med Mr Chance – FN:s förfall under Ban Ki-moon (Brombergs). Boken är skriven tillsammans med före detta chefen för FN:s interna granskningsorgan OIOS, Inga-Britt Ahlenius, som levererade skoningslös kritik mot Ban Ki-moon i sin slutrapport 2010.
Ekdals slutsats, antagligen en förutsättning för att skriva en tongivande svensk bok om FN, är att problemet inte är organisationens själva idé och uppbyggnad. Problemet är att det har blivit något fel i det praktiska utförandet – för tillfället felrekryteringen av en klent begåvad chef med dålig engelska, beredd att agera marionett åt stormakterna. Ekdal efterlyser en ny Kofi Annan, generalsekreteraren som enligt Ekdal blev illa sedd av USA framför allt för att han hade ”fräckheten att stämpla invasionen av Irak som olaglig”.
Jag skulle nog påstå att Annan framför allt är kontroversiell för en del annat. I januari 1994 avslog FN:s avdelning för fredsbevarande operationer, ledd av Kofi Annan, en begäran från befälhavaren för FN-trupperna i Rwanda, Roméo Dallaire, om att få avväpna den milis som hotade gruppen tutsi med folkmord. Trots sin vädjan till högkvarteret tvingades Dallaire stå passiv inför slakten av 800000 människor. Det ansågs viktigare att visa att FN stod neutralt i konflikten.
Dallaire åkte hem till Kanada svårt traumatiserad och självmordsbenägen. Den organisation som gav honom hans order gick inte igenom någon liknande existentiell kris. Insidern Kofi Annan fortsatte att klättra och belönades tre år senare med att befordras till generalsekreterare.
Han var alltså ytterst ansvarig i FN när den största korruptionsskandalen i organisationens historia ägde rum, när FN-byråkrater utnyttjade olja för mat-programmet i Irak för att berika sig själva. Saddam Hussein beräknas ha tjänat 23 miljarder kronor på festen, vilket gav honom möjlighet att rusta upp sin arsenal medan befolkningen svalt.
Annans misslyckanden är ett uttryck för de problem som är inbyggda i själva FN: neutralitetsdoktrinen som gjort organisationen oförmögen att förhindra krig, konflikter och folkmord; likställandet av stater, som innebär att diktaturer tillmäts samma tyngd som demokratier; och antagandet att FN samlar en världsgemenskap, snarare än utgör en arena för stater som driver sina egna intressen.
Det är enkelt att kritisera Ban Ki-moon. Han saknar Kofi Annans retoriska förmåga, intelligens och tjusighet, och är av allt att döma precis så oduglig som hävdas av Ekdal och Ahlenius.
Och nej, Kofi Annan har aldrig varit någon pajas. Däremot ledde han en cirkus vars problem inte består i att enskilda uppträdanden är usla.
Det är själva sällskapet som är dysfunktionellt.
Paulina Neuding är chefredaktör för Magasinet Neo. paulina@magasinetneo.se
