Hemligheten bakom professor Mörners gallsten. Det skulle kunna vara titeln på en somrig deckare i slottsmiljö. Men det gäller den svåra konsten att smakfullt presentera det frånstötande. Politik, alltså.
Naturhistoriska riksmuseet var när det invigdes 1916 en av Europas största museibyggnader, och det är ganska mastigt att ta sig igenom än idag. Och precis när man tror att man har sett allt, efter alla dinousarierna, när man har tittat på alla montrar med sorkar, och när man till och med tagit sig längst in, till de färggranna kristallerna i sirliga mahognyvitrinskåp, det är då överraskningen kommer.
Professor Carl Thore Mörners kabinett med njur- och gallstenar, insamlade från kirurger runt om i landet och ursprungligen donerade till Medicinhistoriska i Uppsala, torde vara en utmaning för vilken museichef som helst. Det är egentligen direkt plågsamt att se stenarna. Naturhistoriska har löst problemet genom att dölja dem i en liten glasmonter i avdelningen för mineraler, fast inne på toaletten. Ja, det är fortfarande smärtsamt att se stenarna, kanske i synnerhet i samband med toalettbesök, men man får ändå intrycket att museet bjuder på en rolig överraskning. En bonus. Som ett undangömt påskägg.
Att driva De rödgröna är som att förestå Naturhistoriska riksmuseet. Man har skogsmössen, som är ganska gulliga men egentligen inte är något dragplåster i sig. Dem stuvar man in någon våning upp, och så kör man i stället en utställning om klimatet vid entrén. Och huvudattraktionen är och förblir dinosaurierna.
Nyligen sade Miljöpartiets ekonomiska talesperson Mikaela Valtersson att folk gott kunde pantsätta husen för att ha råd att betala den föreslagna rödgröna fastighetsskatten. Hjärtskärande grymt, kan tyckas, men eftersom det kom från MP har uttalandet knappt uppmärksammats. De är ju lite gulligt tokiga, skogsmössen, men så bra för klimatet. Och dinosaurierna är ju ändå grejen.
I helgen har Vänsterpartiet bestämt att man ska gå till val på krav om sex timmars arbetsdag. Vilket Mona Sahlin tog lätt på: varje partikongress måste få ”drömma sina drömmar”. Så sätts Lars Ohly i kuriosakabinettet, bredvid tvehövdade kalven. Visst, konstiga saker händer, men det är inget att ta på allvar. Dinosaurierna regerar.
Sen har man gallstenarna. Det bokstavliga gruset i maskineriet.
De frågorna opereras mödosamt ut, göms undan, och presenteras, om någon ändå ser dem, som överraskningar. Hur göra med insatsen i Afghanistan? Det blir en surpris efter valet. Och inte bara blir det riksdagsval, det blir folkomröstning också, om Förbifart Stockholm. En bonus!
Där är hemligheten bakom professor Mörners gallstenar. Det är fortfarande gallsten förstås, fast som glad överraskning.
