Arktis är vårt gemensamma intresse”, skrev Mark Brzezinski, USA:s ambassadör i Sverige, på SvD Brännpunkt den 6 augusti.

Han har förstås alldeles rätt, och det är inte bara Sverige och USA som delar gemensamma intressen.

Temperaturen i Arktis ökar dubbelt så snabbt som i resten av världen, och det som händer vid polerna påverkar resten av jordklotet.

Men smältande isar innebär inte enbart stora problem. Ett minskande istäcke gör det mer attraktivt än tidigare att utvinna naturresurser och bedriva sjöfart i polarområdena.

Försäkringsjätten Lloyds of London räknar med att minst 100 miljarder dollar kommer att investeras i regionen under de kommande tio åren. Det är inte konstigt. Arktis förväntas innehålla 22 procent av jordens ”ännu inte upptäckta” reserver av olja och gas. En farbar Nordostpassage kortar dessutom sjövägen mellan Rotterdam och Yokohama med 7500 kilometer.

Ofta framställs det som om det pågår någon sorts ”kallt krig” om tillgångarna i Arktis. Den bilden stämmer inte riktigt. Majoriteten av naturresurserna finns inom internationellt erkända gränser. Och de få konflikter som finns hanteras fredligt.

De arktiska kuststaterna har över huvud taget väldigt lite att bråka om. Kostnaderna för forskning och utvinning av naturresurser i Arktis är fortfarande enorma. Det gör att alla tjänar på öppenhet, samarbete och miljöhänsyn. Och på sistone har man nått stora framsteg även på det politiska området.

Under det pågående svenska ordförandeskapet i Arktiska rådet har det nåtts en bindande överenskommelse om räddningsaktioner till havs mellan de åtta arktiska staterna (de nordiska länderna plus Kanada, Ryssland och USA). Nästa år väntas ett avtal om insatser vid ett eventuellt oljeutsläpp undertecknas av ländernas utrikesministrar. Då kommer också det första permanenta arktiska sekretariatet att sättas upp i Tromsö.

Det pågår snabba klimatmässiga förändringar i Arktis. Men de ekonomiska och politiska omvälvningarna i regionen går i minst lika hög fart. Isen smälter.