Fisken, liksom luften, rör sig obehindrat över nations- och fiskezonsgränser, och det går inte att hägna in havsområden. Detta är något som många länder insett, liksom EU. EU-kommissionen hävdar att 88 procent av EU:s fiskebestånd är överutnyttjade, och får stöd i det av forskare. Yrkesfiskarna själva håller inte med. 53 procent av dem har lågt förtroende för forskarna, och bara 18 procent högt eller ganska högt – jämfört med 67 procent bland resten av befolkningen, enligt statsvetaren Daniel Berlin (Skilda världar, SOM-institutets rapport nr 44). Den senaste kallduschen för näringen är att internationella havsforskningsrådet på fredagen rekommenderade ett totalt stopp för torskfiske i Kattegatt, Skagerrak och Nordsjön i åtminstone två år.

Vid en hearing om fiskepolitik den 9 april i år sade jordbruksminister Eskil Erlandsson att ”Fisket är en del av vår kulturhistoria. Jag tror att vi alla vill ha levande fiskesamhällen.” Den sortens svepande uttalanden är talande för synen på fiskerinäringen. Åsikten att fisket, liksom jordbruket, måste bevaras oavsett vad marknaden säger, är anledningen till att det har understötts med subventioner och specialregler sedan länge. Det är också det som gör att fiskare strejkar, blockerar hamnar och försöker förmå EU att ytterligare subventionera den redan skattebefriade dieseln, släppa på mängdrestriktionerna och begränsa importen av fisk från utanför EU (Economist, 12/6).

Som läget är nu är fiskarna inte nöjda, forskarna inte nöjda och politikerna handfallna, samtidigt som problemet blir allt djupare. Henrik Svenberg, ordförande i Sveriges Fiskares Riksförbund, efterlyser i EuropaPosten 6/08 färre och enklare regler och en utfasning av strukturstöden i den europeiska fiskepolitiken. Det vore förstås bra, men är långt ifrån tillräckligt. Tyvärr lider den europeiska gemensamma fiskepolitiken av liknande problem som den gemensamma jordbrukspolitiken: centralstyrning, detaljreglering och söndersubventionering. Utslaget på antalet fiskebåtar i EU-25 år 2006 ges över 7000 euro i statligt stöd per båt och år under perioden 2007-2013, enligt Eurostat.

EU:s och Sveriges fiskepolitik syftar till ”ekologiskt hållbart nyttjande av fiskeresursen”, och samtidigt till ”ekonomiskt och socialt hållbar utveckling” av fisket. EU genomförde 2002 en reform av fiskepolitiken för att förbättra kontrollen, men få anser att den har avhjälpt problemen i någon utsträckning. Reformen tog också upp idén ett system med handelsbara fiskerätter, men den har stannat vid att vara något som kan realiseras i medlemsländerna om de finner det passande.

Handel med fiskerätter har sedan början av 1990-talet funnits på Island, där regeringen ger rättigheter att fiska en viss mängd varje år. Dessa kan sedan antingen användas eller säljas till andra. Systemet är fortfarande behäftat med problem, men hushållningen har förbättrats.

Det går inte att begränsa fisket samtidigt som man subventionerar fiskarna kraftigt. Otydligt definierade fiskerätter kommer fortsätta att leda till utfiskning om inte kontrollen skärps och regelverket blir tydligare. Ett system med handelsbara fiskerätter på EU-nivå kan vara ett steg på vägen, men bara om det utformas på ett vettigt sätt.