Jag befinner mig i Stockholms Stadsmissions lokaler i Gamla stan och temat för dagen är ”Avdragsrätt för gåvor – frågan som försvann”. Med en panel bestående av riksdagsledamöter från hela Alliansen hoppas man förstås kunna gå därifrån lite klokare på vad som egentligen hände med frågan som alla de borgerliga partierna var eniga om redan före valet 2006.
Dessvärre går jag inte alls därifrån med en bättre förståelse för varför hela frågan sa poff och försvann. Tvärtom. Jag går därifrån irriterad efter att ha hört fyra riksdagsledamöter för allianspartierna bedyra att de ämnar införa denna avdragsrätt. Mikael Oscarsson (KD) vill göra det. Camilla Lindberg (FP) och Karin Nilsson (C) också. Ulrika Karlsson (M) likaså. Samtliga är entusiastiska. Oscarsson berättar om hur givandet ökade med 30 procent i Norge när en skattelättnad för gåvor infördes. Karlsson påpekar att det inte finns någon oenighet inom Alliansen i frågan. Alla är för. Flera gånger om hör jag dem poängtera att Sverige nu är det enda landet i Europa som inte har någon form av skatteincitament för gåvor. Ingen i rummet är okunnig om detta. Här inne behöver ingen övertygas om gåvoincitamentets välsignelse. Vad åhörarna undrar är varför det fortfarande inte finns.
– Vi skulle kunna göra hur mycket fantastisk politik som helst om det inte vore för den där Finansen som är lite tråkig, undslipper sig Camilla Lindberg.
Att vi har ett finansdepartement som inte går med på ”allt fantastiskt” våra folkvalda kan hitta på är förvisso bra, men i just den här frågan saknar kverulerandet helt stöd hos något alliansparti. När gåvoincitamentsutredningen äntligen tillsattes var det med en så styvmoderlig hand att hälften kunde varit nog.
Resultatet blev därefter, nämligen ett förslag som utredaren själv avrådde regeringen från att genomföra. I oktober förra året gick remisstiden för förslagen ut, men fortfarande hörs inte ett knyst. Regeringen verkar, milt uttryckt, mindre entusiastisk än panelisterna framför mig.
– Om oppositionen satt här skulle de försöka övertyga oss om att det är bättre att staten fördelar resurserna mellan de ideella organisationerna. Vad är det i politiken som skapar den här synen på människor? undrar en av åhörarna.
Hans udd är tydlig, men panelen tar inte åt sig inte, utan svarar vant med utläggningar om hur klok individen är och hur bra det är att vi har fått mer pengar över i plånboken – så att det ens finns något att ge bort. Dessutom, förklarar de, är Alliansen mycket mer positiv till avdragsrätt än oppositionen.
Jodå. Men vad gör graden av positivitet om handlingar helt saknas? Alliansen har gjort exakt lika lite i ärendet som den negativa oppositionen hade gjort om den suttit vid makten nu.
Det är tanken som räknas, sägs det ibland. Det är inte sant.
