När en nyhet inleds med ”Det ska bli billigare att...” är det ofta en anledning att dra öronen åt sig. I tisdags gick EU-kommissionen ut med nyheten att det ska bli billigare att skicka sms vid utlandsresor. Kommissionären för telefrågor, Viviane Reding, aviserade att ett pristak för sms som passerar landsgränser i EU ska införas, om kommissionen och dess samarbetsorgan European Regulators Group får som de vill.

Förra året infördes ett pristak för så kallade roaming-avgifter i EU, och nu står alltså marknaden för sms-tjänster på tur. Reding menar att mobil­operatörerna inte följt kommissionens uppmaningar tidigare i år om att ”frivilligt” sänka priserna för sms, så nu är det dags att ta till lagstiftning för att framtvinga sänkta priser.

Vid första anblick kan naturligtvis sänkta priser på en tjänst framstå som positivt. Men denna prisreglering lider av samma problem som alla prisregleringar. Det går inte att från politiskt håll räkna ut ”rätt” pris – det är det marknaden är till för att avgöra.

Företagen i branschen tar ut för höga priser, anser kommissionären. Trots tidigare hot om regleringar har priserna inte sänkts, så då behövs lagstiftning (Reding talar på kommandovis om att ”industrin fortfarande inte har förstått att trovärdiga prissänkningar krävs för att den ska slippa bli reglerad”). När företrädare för branschorganisationen GSM Association påpekar att den ökade kostnad som regleringen innebär kan leda till ökade priser på själva telefonerna och mindre investeringar i teknikutveckling kallar Reding det för ”utpressning”. Som om hotet om prisreglering från en lagstiftare inte vore utpressning!

EU kan ha en viss roll att spela som reglerare av mobilmarknaden. Det är rimligt att kräva att operatörer informerar tydligt om vilken taxa som gäller för samtal och sms när man korsar landsgränser, för att förhindra att konsumenter får en chock när de kommer hem och får se mobilräkningen från semestern. Att underlätta konkurrens och etablering på marknaden är också viktiga uppgifter för EU.

Däremot ska EU absolut inte ägna sig åt prisreglering. Att som kommissionären påstå att den gemensamma marknadens existens gör det nödvändigt att reglera priset på samma marknad är att lägga ut dimridåer.

Med samma argumentation skulle man kunna hävda att EU ska centralt reglera vad en taxiresa, en flaska vin eller ett biobesök max får kosta i EU:s medlemsländer – vilket naturligtvis vore både absurt och fel.

Det handlar i detta fall om ett politiskt reglerat pristak, i klassisk planekonomisk anda, och sådana hämmar ofelbart investeringar, konkurrens och innovation som annars hade varit konsumenterna till gagn.

Spelregler för den gemensamma marknaden, ja – priskontroller, nej.