Jag är mot ett så kallat slöjförbud, därför att jag är för lika rättigheter för män och kvinnor.
Jag syftar här på sådana förbud som finns i Frankrike eller Turkiet för kvinnor och flickor att bära huvudduk i skolor eller i offentliga inrättningar. Och jag är mot ett sådant förbud, även om detta förbud bara skulle gälla flickor under en viss ålder, så som det stundtals diskuteras i Sverige.

Det handlar inte om ett liberalt ställningstagande om att individer ska få klä sig, eller att föräldrar ska få klä sina barn, som de vill. En sådan argumentation missar den kontrollerande funktionen bakom tvånget att bära huvudduk, nämligen det behov som ett patriarkalt system har för att bevaka och härska över kvinnors sexualitet.
Jag är medveten om att tvånget är ett maktinstrument, att det utgår från idén om kvinnan som en, i jämförelse med mannen, andligen svagare och därför också mer lättledd varelse. Ytterst härrör påbudet från uppfattningen att kvinnan är en andra klassens människa, gentemot vilken männen i hennes närhet har vissa rättigheter.

Det finns dock anledning att nyansera bilden. Även om tvånget härrör från ett behov att kontrollera kvinnas sexualitet, har huvudduken för många yngre, främst muslimska kvinnor, fått en omvänd funktion. Våra samhällen är genomsexualiserade och huvudduken kan fungera både som skydd och som markering mot den påträngande sexualiteten och kravet att alltid vara attraktiv för manliga ögon.
Men det är inte heller av detta skäl som jag är mot ett förbud att bära huvudduk. Jag tror att huvuddukens kontrollfunktion är starkare än dess skyddseffekt.

Mitt skäl handlar i stället om kvinnans rättigheter och ställning i de muslimska samhällen i världen och i samfunden i Västeuropa. Det är ett stort problem både för dem och för deras omvärld att dessa sam-hällen inte förmår att frigöra eller tillåter frigörelsen av den potential som finns i att alla, oberoende av kön, har lika rättigheter, behandlas lika och att kvinnorna omfattas av samma sociala acceptans som männen till utbildning och deltagande i samhälls-
och yrkeslivet. Men bestående förändring kan endast komma inifrån dessa samhällen och främst från kvinnorna i dem.

I dag fungerar huvudduken också som det instrument med vars hjälp kvinnor i patriarkala samhällen, eller ur sådana minoritetsgrupper, kan ta sig ut i offentligheten, studera eller arbeta utanför hemmets väggar. Många gånger är det så att kvinnan inte kan studera eller arbeta offentligt om hon inte kan ha huvudduk. Men vi vet samtidigt att när kvinnor får utbildning och när de når offentligheten, ställer de också krav på lika rättigheter och lika behandling.

Detta är mitt främsta skäl att vara mot tanken att förbjuda huvudduk i skolor eller i offentliga sammanhang, vare sig det sker i Sverige, i Frankrike eller i Turkiet. I detta sammanhang väger huvuddukens kontrollerande funktion lätt i jämförelse med ett förbud som skulle försvåra för flickor och kvinnor från patriarkala miljöer och traditionella hem att få studera och få ta en plats i det offentliga rummet.
Vill man att muslimska flickor ska skaffa sig utbildning och kräva lika rättigheter är man också mot ett förbud att bära huvudduk.