Med en tillräckligt omfattande stat skulle vi slutligen befrias från allt beroende. Och utan risk för obehagliga konsekvenser kunna vända besvärande och mästrande släktingar ryggen. Det var tanken med välfärdsstaten och skapandet av den nya människan.

Drömmen om detta anonyma beroende nämndes återigen när Håkan Juholt igår på Brännpunkt redogjorde för sin politiska agenda. ’’Men i Sverige idag ökar beroendet’’ skriver han och pekar bland annat på att äldre blir beroende av sina barn.

Det bör tilläggas att detta mellanmänskliga beroende alltså ska förstås som något negativt.

Det är på flera vis ett märkligt synsätt. Beroendet föräldrar och barn emellan måste väl av de flesta ses som ganska naturligt och i högsta grad som något önskvärt. Att ifrågasätta beroendet människor emellan är det samma som att ifrågasätta att vi är sociala varelser.

De som problematiserar det mellanmänskliga beroendet framställer alltid det alternativa beroendet av stat och politiska beslut som en befriande lösning. Ett beroende byts mot ett annat men frågan är om den statliga varianten, det anonyma beroendet, verkligen är att föredra.

När vi är som mest utsatta och sårbara är det våra anhöriga vi tyr oss till. Det är tryggt och hjälper oss att stå pall. Tanken att vi istället skulle vara hänvisade till kommunala ombud är inte särskilt tilltalande. Ändå lockas vänstern av ett politiskt system där det individuella ansvaret minskar och det statliga eller kommunala tar över.

Här finns en grundläggande ideologisk skillnad mellan vänstern och borgerligheten. Medan vänstern beskriver staten som befriande, framhåller borgerligt sinnade personer de sociala gemenskapernas fördelar. Familjen är inget påtvingat ok utan en värde- och värderingsfull gemenskap.

Vänstern har också en förkärlek för att definiera gemenskap som något via skattsedeln finansierat och på politiska sammanträden beslutat. Det är typiskt att i debatten om fria vårdval har argumentet från vänster varit att man hellre än individuella vårdval ska besluta om vård- och boendeform ’’tillsammans’’, det vill säga i landstingets politiska församling.

Det hela bidrar till att begreppen stat och samhälle blandas ihop. Varje gång ett politiskt ingripande efterfrågas, säger man felaktigt att det är ’’samhället’’ som måste göra något. Den som är uppmärksam kan höra det i snart sagt varje politiskt samtal.

När stat och samhälle sammanblandas går vi miste om ordens egentliga betydelse. Det vill säga samhälle som beteckning på allt det som inte är staten, på det civila samhället och de frivilliga gemenskaperna.