I avtalsrörelsen har samtliga LO-förbund framfört kravet ”rätt till heltid” som ett centralt yrkande. Den formuleringen är ett falsarium, eftersom det redan finns en sådan rätt. Att arbeta heltid är, självklart, tillåtet. Det som avses är inte att en arbetstagare ska ha rätt att arbeta heltid, utan att en arbetsgivare ska ha skyldighet att erbjuda heltidsanställning för den som arbetar deltid i stället för att till exempel kalla in extrapersonal när det behövs, samt att alla nyanställningar framöver ska vara på heltid om inte LO tycker att deltidsanställnng är motiverat.
LO hävdar att en sådan skyldighet för arbetsgivaren leder till att sysselsättningen ökar, att fler kvinnor får den försörjning som heltidslön ger, med ökad jämlikhet i samhället som följd, och att arbetsgivarnas konkurrenskraft höjs genom större engagemang och utvecklad yrkeskompetens.
Det första argumentet tyder på bristande kunskaper i addition och subtraktion. Om två deltidsarbetande personers arbetsuppdrag slås ihop till ett heltidsuppdrag som utförs av en person, blir resultatet inte en ökning i sysselsättning utan en minskning, närmare bestämt med en tidigare deltidsarbetande person.
Eftersom fler kvinnor än män, fler ungdomar än vuxna arbetar deltid, skulle en skyldighet att erbjuda deltid innebära att kvinnors och ungdomars (och förmodligen även invandrares) sysselsättning minskar ytterligare. Vidare är en företagares uppdrag inte att verka för ökad jämlikhet i samhället, utan att säkra att företaget kan verka på ett effektivt sätt.
Argumentet om bättre konkurrenskraft är märkligt – vilken är sannolikheten att en LO-företrädare vet bättre än en enskild företagare hur hans företags konkurrenskraft ska stärkas? I samband med studier eller under den tid som vi har småbarn är det många som gärna arbetar deltid, och det är vanligt att de som en gång börjat med deltidsarbete går över i heltid. Redan nu har deltidsanställda företrädesrätt att arbeta fler timmar.
Det är vi konsumenter som driver fram företagens behov av deltidsanställningar. Vi äter helst lunch på lunchtid, och vi handlar våra matvaror helst efter jobbet. Restauranger och affärer som är underbemannade på dessa tider tappar kunder. Två deltidskassörskor kan göra ett helt annat jobb än en heltidskassörska när det är fredag kväll i livsmedelsbutiken.
Det mest intressanta med kravet att arbetsgivare ska ha skyldighet att erbjuda heltid är dock inte de svaga argumenten. Det som framförs som krav på en ”rättighet” för en grupp att få arbeta fler timmar och få lön för detta, är egentligen ett krav på skyldighet för en annan grupp att tillhandahålla dessa timmar och betala denna lön, oavsett om man har nytta av detta eller inte. Argumenten om ökad sysselsättning och stärkt konkurrenskraft är påklistrade (och därför så svaga).
Det mest intressanta är att ett sådant krav över huvud taget kan framföras på allvar och också tas på allvar. Men att kräva skyldigheter av andra genom att påstå att det är ens rättigheter, är ett mycket vanligt knep i svensk samhällsdebatt.
Thomas Gür är företagare och fri debattör. thomasgur@hotmail.com
