Utan klasskamp kan socialdemokratin aldrig vinna. Så lyder en genomsnittlig slutsats i det senaste numret av SSU:s idétidskrift Tvärdrag.

Enligt de många skribenterna i detta eftervalsnummer ”sätts slaktmasken” på välfärden nu. ”Klyftorna växer”, ”tryggheten svälts ut” och ”brutalitet och osäkerhet” råder. ”Socialdemokratin svek sina värderingar” i valet och gjorde misstaget att ”triangulera sig till döds”.

”Nu sitter vi här. I skiten.”

Lösningen? ”Det är klasskamp som gäller nu, inga tomma värvningskampanjer.”

Man ska aldrig räkna ut vänstern, men om eftervalsanalysen landar här så är det läge att börja skissa på en tredje mandatperiod med Alliansen. En av anledningarna till att De rödgröna förlorade valet var just att väljarna inte kände igen deras verklighetsbeskrivning. De breda väljargrupperna ansåg inte att välfärden ”slaktades” eller att de hade en ”liberal kniv mot strupen”.

Igår gjorde Moderaterna en liten kampanj för hushållsnära tjänster: ”Du glömmer väl inte att gratulera Rut på namnsdagen den 4 januari?”

Tonen är annorlunda i SSU. ”Gubbväldet segrade”, på grund av ”antifeministen Rut” ”som ska göra överklassen ännu rikare”.

Vänstern är fånge i sin egen retorik. Väljarna såg ingen ”stupstock”, och de känner knappast igen sig nu när Tvärdrag konstaterar att ”luften har gått ur den europeiska civilisationen”.

I höstas publicerades antologin Högerns svarta bok (Verbal förlag), en anspelning på Kommunismens svarta bok, den franska debattklassiker som 1997 beräknade kommunismens dödsoffer till cirka 94 miljoner människor.

Men det är inte helt lätt att belägga att svensk borgerlighet stött några folkmord. Istället skriver man om nedläggningen av Arbetslivsinstitutet, eller kritiserar Göran Hägglunds begrepp ”verklighetens folk”.

Retorikens avstånd till väljaren är långt. Även den som älskar arbetslivsfrågor torde ha svårt att se avvecklingen av ALI som ett folkrättsbrott. De flesta ser skillnad på Hägglund och Hitler.

Möjligen är retoriken nödvändig för att relativisera egna missgrepp. Den gör det liksom enklare att skratta förtjust när Jan Myrdal delar ut Leninpriset till Maj Wechselmann.

Men man vinner säkerligen inga val på att kalla Fredrik Reinfeldt för slaktare.