Nyligen deltog jag i en konferens om experimentiell makroekonomi på universitetet Pompeu Fabra i Barcelona. Genom att studera hur människor i laboratoriemiljö agerar i olika stiliserade ekonomiska situationer försöker man förstå makroekonomiska fenomen som inflation och ekonomisk tillväxt.

Under en av de väl tilltagna luncherna tar jag tunnelbanan till Plaça Catalunya. Här tältar sedan mitten av maj ett tusental demonstranter. Protesterna är riktade mot ”kapitalismen” och mot den höga arbetslösheten. Många av demonstranterna är högutbildade, men Spaniens arbetslöshet är över 20 procent och de har trots sin examen liten möjlighet att hitta jobb.

Medan jag studerar en sinnrik tältlösning högt uppe i ett träd konstaterar jag att det som utspelar sig på Plaça Catalunya är sviterna av ett annat ekonomiskt experiment. Ett mycket större experiment än de som diskuteras på min konferens. Under en lång tid har Spaniens ekonomi misskötts. Stora budgetunderskott har skapats samtidigt som tillväxten varit för låg för att se till att ett skuldberg inte byggs upp. Konsekvenserna är låg ekonomisk aktivitet och hög arbetslöshet. Och Spanien är inte ensamt – samma experiment har utförts i bland annat Grekland och Irland.

Det är lätt att förstå demonstranternas frustration. Att ha en hög utbildning och inte få jobb för att en annan generation har skapat en struktur med stora budgetunderskott och höga skulder är inte avundsvärt. Men protesterna kommer inte att leda någonstans. Många spanjorer håller med tältarna på Plaça Catalunya om att stituationen är ohållbar. Men det är få som tror att vägen till förändring går via en evighetsdemonstration.

Att demonstranterna vägrar framföra sina krav via demokratins kanaler – det är ”bortkastad tid” enligt talespersonen – förbättrar inte heller deras image. En förbipasserande Barcelonabo konstaterar suckande att det har blivit modernt att demonstrera istället för att ”bita ihop och lösa problemen”.

Väl tillbaka på Pompeu Fabra diskuterar jag demonstrationerna med de andra ekonomerna. Deras budskap är dock inget som skulle glädja tältarna på Plaça Catalunya. De spanska professorerna oroar sig främst över de lönesänkningar som väntar dem själva när Spanien ska spara.

För det är sparande som är nyckeln. Skuldberg kan inte demonstreras bort. Den enda lösningen är att få fart på ekonomin samtidigt som man håller inkomsterna större än utgifterna. Några entreprenöriella demonstranter undflyr arbetslösheten genom att erbjuda såväl mat som massage till försäljning på Plaça Catalunya. Men demonstranternas aktioner minskar knappast ändå arbetslösheten i stort.

Medan jag lyssnar på nästa föredrag om inflation i laboratoriemiljö konstaterar jag att det är en väsentlig skillnad mellan forskarnas experiment och det som pågår i verkligheten. Medan deltagarna i laboratorieexperimenten går hem när studien är klar så stannar verklighetens experimentobjekt kvar på Plaça Catalunya när mörkret faller.