”En kulturminister borde driva att hela samhället skulle totalt förbjuda all reklam. Det skulle inte gå att köpa en annonsplats för någonting”, skriver Skuggutredningen på sin webbplats, och frågar: ”Undrar hur en sådan stad skulle se ut?”

Svaret på frågan är: ungefär som Pyongyang i Nordkorea.

Parallellen är dock sannolikt inget problem för Skuggutredningens Stina Oscarson, konstnärlig ledare på Orionteatern i Stockholm.

”Är det verkligen bra att det säljs böcker på ICA?”, skrev Oscarson i slutet av juli, och svarade att ”det beror på vilka böcker”. Hon verkar inte vara någon vän av yttrandefrihet och demokrati. ”Jag undrar återigen om det är rätt folk som styr vårt land. Undrar om styrelseskicket är rätt?”

Antagligen tappade Oscarson tron på folkstyret när de borgerliga vann valet. Hon anser i vilket fall inte att de valda är förmögna att styra landet, utan vill i stället se experter som delar hennes samhällssyn. ”Det är en bra idé”, menar skuggutredaren, ”att det runt varje riksdagsledamot borde sitta minst tre rådgivare”, ”konstnärer, filosofer, präster, matematiker eller vetenskapsmän”, och hålla vakt om ”målen – vad som är gott för människan”.

I dag startar Skuggutredningen en så kallad tankesmedja som ska heta Det osynliga. Kulturvännerna på Dagens Nyheter har, av bara förväntningarna, redan gått upp i brygga. ”Nu måste kulturarbetarna höras”, löd rubriken över gårdagens förhandsreklam, och redan i tisdags skrev DN om ”stark respons både bland politiker och bland aktiva kulturutövare.”

Att konstnärer ofta är politiska analfabeter är det svårt att ha häftiga invändningar emot. Såväl Zarah Leander som Sara Lidman är väl förlåtna i dag. Det är värre när kulturjournalisterna inte har några invändningar eller ens kritiska frågor, utan tvärtom presenterar rättshaverister som seriösa alternativ till den förda kulturpolitiken.