Det är inte bara i Sverige som man deppar och gläds över att regeringen Reinfeldt har fått förnyat förtroende. ”Amerikanska patrioter talar om en skinande stad på en kulle, men för socialdemokrater är den glittrande huvudstaden inte Washington, det är Stockholm”, skriver den brittiska vänstertidningen The Guardian innan man dystert fortsätter: ”Sverige lyfts fram av vänstern som exemplet att följa. Eller snarare lyftes. Socialdemokraterna förlorade makten för fyra år sedan och misslyckades med att vinna tillbaka den i söndags.”
På The Wall Street Journal pekar mungiporna i motsatt riktning: ”Sverige röstar för skattesänkningar, privatisering och avreglering. Vi har väntat på att få skriva detta i sådär 70 år, men här kommer det: Det är hög tid att världen börjar imitera den skandinaviska – eller åtminstone den svenska – ekonomiska modellen.”
Apropå hög tid: Det är uppenbarligen hög tid för kommentatorer till vänster och höger att skaffa modernare kartböcker. Hos bägge odlas en föreställning om att Sverige är en antikapitalistisk tummelplats för sociala ingenjörer med kollektivistiska värderingar – och att detta är det typiska i vår politiska tradition. För vänstern handlar det om en idealbild, för högern om ett avskräckande exempel, men man är väldigt överens om hur landet ligger – och man har väldigt fel.
Alliansen har inte kickstartat något systemskifte som kastar in Sverige på en ny och oprövad kurs. Tvärtom fortsätter regeringen Reinfeldt med en sorts normaliseringspolitik, som under lång tid har drivits i olika tempo, på olika sätt och med olika grad av entusiasm. Regeringarna Bildt och Reinfeldt har varit särskilt pådrivande, men ett antal viktiga beslut har fattats i samarbete med Socialdemokraterna och under socialdemokratiskt styre.
Enkelt uttryckt handlar det om att återskapa balansen mellan offentligt och privat i välfärdspolitiken och den ekonomiska politiken. Under den del av efterkrigstiden då tillväxten var hög och stabil, den tid som många nostalgiker drömmer sig tillbaka till, var statsutgifter och skatter inte alls särskilt höga i ett internationellt perspektiv. 1960 låg skattetrycket så lågt som 28,7 procent av BNP. 1965 var det fortsatt klart lägre än vad det idag är i många länder som är jämförbara med Sverige. Men sedan kom kvartsseklet då välfärdsstaten skenade och samhället kom i obalans.
Politikerna greps av allt-nu-feber och snabbhöjde skatterna för att kunna betala för allt som man tyckte att stat och kommun borde erbjuda.
Arbetsgivaravgifterna höjdes från 12 till nästan 40 procent. Den högsta marginalskatten var uppe i 87 procent vid 1970-talets slut och det samlade skattetrycket kom så småningom att hamna en bra bit över 50 procent. Samtidigt kom ett pärlband av nya arbetsmarknadsregleringar. Den ekonomiska politiken blev ett moras av underskott, inflation och brandkårsutryckningar. Det privata jobbskapandet gick i stå. Sverige sjönk som en sten i välståndsligan.
Att man måste röja upp i detta härke är inte Fredrik Reinfeldts idé. Arbetet började redan under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal med skattereformen, pensionsreformen och regelverket för den nya ekonomiska politiken. Sedan har det fortsatt med EU-medlemskap, avregleringar och successivt minskat skattetryck.
I själva verket har Sverige bedrivit ekonomiskt reformarbete under så lång tid att vi har blivit riktigt bra på det och åstadkommit imponerande resultat. I en sansad och välinformerad analys, som publiceras i nätupplagan av den konservativa tidskriften National Review, noterar Duncan Currie att Sverige är friare och mindre reglerat än USA i en rad ekonomiska avseenden.
Denna reformpolitik har möjliggjort 2000-talets goda tillväxt. Vår ekonomi har inte utvecklats gynnsamt trots frånvaro av liberalism och marknadsekonomi utan tack vare deras allt större närvaro, och Alliansens sänkta inkomstskatt och stramare regler i socialförsäkringen ligger i linje med denna trend. De är inga nyliberala påhitt utan ett sätt att återknyta till politiken som den såg ut före det vilda experimenterandets tid.
The Guardians bild av det skinande Jerusalems förfall är i själva verket en berättelse om framgångsrikt renoveringsarbete. The Wall Street Journal, å sin sida, har fått syn på pjäsen först 20 år efter att ridån gick upp.
Men även här hemma är många vilsna, och tacka för det. Både rödgröna och borgerliga politiker har hellre vårdat spök- och fiendebilder än berättat den verkliga historien om välfärdslandets återkomst. Man tiger istället för att stolt förklara vad som har skett och begära mandat för den fortsatta förnyelse av skattesystem, företagarvillkor och arbetsmarknadsregler som är lika nödvändig som önskvärd.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
söndagsKrönika
