Gör det idag, imorgon kan det vara förbjudet.
Konstfackeleven Anna Odell poserar framför orden som är målade på skolans gårdsplan.
Så talar den samtida konstnormen.
Gör det du, gör det nu, gör det utan att fundera över vilka följder det kan få. Resultatet blir inte sällan därefter: impulsivt, ursinnigt, våldsamt.
Men en gång ville konsten någonting mer. Den ville erbjuda kontraster till vardagen och visa människor att det, trots allt, är värt att leva. Livet kunde skildras som skönt, dess utövare som vackra.
Det uppstod så ett försonande anslag i konsten. Kanske eftersom den målades och mejslades ut med handen och inte med huvudet, för att tala med författaren Stig Larsson i senaste numret av tidskriften Axess. Den vägleddes, möjligen, av något högre.
Konsten kunde erbjuda ett ögonblick av vila från vanligheten, hopp om att världen också kan vara vacker. Men nu tycks den ofta rygga inför att tyngas ned av sådana uppbyggliga syften.
Det är i alla fall känslan man får om man läser vissa kultursidors artiklar om decenniets största konst, eller bara studerar några av de mest firade och uppmärksammade moderna konstverken generellt.
Och det är åtminstone ett sätt att till exempel förstå Andres Serranos Piss Christ. Eller Jake och Dinos Chapmans Turnerprisnominerade Death, föreställande två uppblåsbara plastdockor i en grov sexuell position. Jeff Koons underliga installationer med ballongdjur och badande huvudlösa kvinnor. Damien Hirsts cyniska dödskalle översållad av diamanter. Allt är förstås inte så här, men märkligt mycket.
Det tidigare uppdraget för konsten har förvandlats till ett helt annat. I stället för att skänka värdighet åt livet handlar det numera många gånger om att kärlekslöst understryka tillvarons fula och obehagliga sidor, och sedan kräva den totala inlevelsen i dem.
Betraktaren ska utsättas för den avklädda verkligheten, intalas på de mest brutala sätten att ingenting betyder mer än något annat. Inte ens ett konstverk.
Denna stil integrerar sig alltmer med andra kulturformer och med samhället i övrigt. Vilken som är den möjliga konsekvensen har filosofen Roger Scruton nyligen försökt ge svar på i BBC-programmet Why Beauty Matters (som finns att se på YouTube) och boken Beauty (Oxford University Press, 2009).
Helt kort menar Scruton att det han ogenerat kallar skönhet är ett mänskligt behov. Utan det sköna och det estetiskt vilsamma riskerar vi att förlora insikten om livets betydelse.
Det är kanske en hårdragen slutsats. Men hur det än är med detta är det inte bra att moralisk relativism och det som är obehagligt mer och mer tycks bli kulturens mål. För nu som då behöver den andra, bredare kulturen sina motbilder.
