Om man läser svenska porträtt och intervjuer med landsmän på höga poster utomlands – Cecilia Malmström, Margot Wallström, Jan Eliasson – inser man snart att det finns en dröm därute lika svensk som den om ett eget torp på landet: drömmen om svensken – helst av allt svenskan – som ger sig ut på den internationella arenan för att ställa till rätta, utrustad med Svenska Värderingar.

Jag minns hur den bilden genomsyrade minnesbilderna av Anna Lindh 2003, när bara hennes uppenbarelse på toppmötena användes för att sammanfatta andan i hennes gärning: Anna Lindh bröt av mot alla kostymklädda män med sin ryggsäck och sitt bubblande skratt, och var därmed den svenska jämställdheten och anspråkslösheten förkroppsligad och exporterad ut i världen.

Vi har förvisso mycket att vara stolta över: När Inga-Britt Ahlenius, till exempel, var chef för FN:s interna revisionsorgan uppmärksammade hon moraset i FN:s högsta ledning, inklusive bristerna hos generalsekreterare Ban Ki-moon. På post efter post har Ahlenius tagit strid för värderingar som vi svenskar håller särskilt högt: demokrati, öppenhet.

Ibland tycks ändå drömmen om Svensken i Utlandet få överskugga den enskilda makthavarens faktiska gärning.

Två drömkandidater har lyfts fram i Socialdemokraternas jakt på ny partiledare, och nu till kretsen kring Stefan Löfven. Båda har fått sin stjärnglans genom karriärer som toppbyråkrater utomlands. Margot Wallström har gått från posten som EU-kommissionär till att bli FN:s särskilda representant mot sexuellt våld i krig och konflikter. Jan Eliasson har tidigare bland annat varit ordförande för FN:s generalförsamling, och arbetar nu med FN:s millenniemål.

Så vad har de använt sin makt till?

Både Eliasson och Wallström går till historien för sådant som går på tvärs med några av de värderingar som Svensken i Utlandet förutsätts förkroppsliga; Jan Eliasson har som arkitekt bakom FN:s råd för mänskliga rättigheter skapat en plattform för diktaturer att föra fram sina intressen. I snart sex års tid har hans råd använts systematiskt för att motarbeta och underminera mänskliga rättigheter.

Margot Wallström har hittills framför allt gjort sig känd som en särdeles tondöv eurokrat som varit beredd att till varje pris tvinga på folken i medlemsländerna en konstitution de inte vill ha. Säg hennes namn ute i Europa, och många kommer i första hand minnas den gång hon skulle hålla tal i koncentrationslägret Theresienstadt och var beredd att dra en parallell från dagens kritik av överstatlighet i EU till Förintelsen. I Theresienstadt!

På Youtube finns flera klipp där Margot Wallström vädrar sin syn på demokrati. ”Glöm inte att Europas ledare har investerat mycket politiskt kapital i detta”, säger hon som svar på varför processen med Lissabonfördraget ska drivas vidare trots att det irländska folket (det enda som tillfrågats) röstat nej. ”Låt oss överlåta åt ledarna att diskutera vad man ska göra i en situation som denna”, säger hon med en uppriktighet som får intervjuaren i irländsk tv att tappa hakan. Så kan en svensk ute i världen också låta.