Läraren Johan Kant är inte så nöjd med lärarstudenterna som han handleder: ”De kan nästan ingenting om jätteviktiga saker som hur inlärning sker, hur man konstruerar prov och så vidare. När en utbildning har låg status så får man inte de mest kvalificerade eller taggade till utbildningen.”
Utbildnings-Sveriges tyngsta elefanter håller med. Remisstiden gick just ut för utredningen En hållbar lärarutbildning (SOU 2008:109), och såväl Högskoleverket som Skolverket och Skolinspektionen ger utredaren Sigbrit Franke rätt i att det krävs kraftfulla förändringar för högre kvalitet.
Behörighetskraven måste skärpas. Studenterna måste få lära sig hur man sätter betyg. Det behövs gedignare ämneskunskaper, och det är hög tid att ta farväl av den besynnerliga idén att det bara ska finnas en enda examen för alla lärare oavsett stadium. Myndigheterna uttrycker sig snårigare än Johan Kant, men innebörden är densamma: Det håller inte med dagens låga förkunskapskrav och tunna ämnesinnehåll. Det måste bli uppryckning.
Johan Kant är inte bara lärare utan också aktiv socialdemokrat, och jag hittar hans uttalande i Anna Amnéus intervjubok Att riva plåstret – Tankar om en ny (s) kolpolitik (Noord, 2009). Det är ingen tjock volym, men den skapar både hopp och förtvivlan.
Hoppet finns mellan pärmarna. Här talar framträdande socialdemokrater om kunskaper, utvärdering och arbetsro i en helt annan anda än den gamla vanliga.
Lotta Grönblad, som är ordförande i barn- och ungdomsnämnden i Strängnäs, menar att betygsdebatten är överspelad: Klart att eleverna ska få betyg. Johan Kant håller med. Carin Jämtin från Stockholms stad understryker att ordning och reda är särskilt viktigt för barn som har det besvärligt med inlärningen. Mikael Damberg i riksdagens utbildningsutskott talar för bättre uppföljning i skolan och högre krav på lärarutbildningen.
LO:s Irene Wennemo säger att ”betyg eller tydliga omdömen är arbetarbarnens bästa vän”. Robert Noord i Haninge kommun betonar att skolan måste ha höga förväntningar på alla barn. Det är mest SSU:arna som lever kvar i det förflutna.
S-politikerna är oändligt noga med att deras kunskapslinje skiljer sig på ett fundamentalt sätt från Jan Björklunds. För att lyckas måste de måla upp sådana djävulsbilder av skolministern som auktoritär despot att det blir rent parodiskt, men det får man ta med fattning. Sådan är nu en gång partipolitiken.
De intervjuade må värja sig för allt vad jämförelser med Björklund heter, men han kan vara trygg i förvissningen om att hans insatser har påverkat både Allianspolitiken och motståndarsidan.
Jag vet, jag vet. Man ska inte förväxla enskilda politikers åsikter i enskilda frågor med partilinjen. Det är ingen slump att Marie Granlund, som är förstanamn för S i utbildningsutskottet, ligger lågt i Amnéus bok, och det återstår många viktiga skillnader i sak mellan de socialdemokratiska nytänkarna och Alliansen.
Fast hur det än är med Granlund och partiledningen, som har alla Rörelsens mellanchefer och ideologer att ta hänsyn till, finns tydliga tecken på islossning och den märks inte bara i Anna Amnéus bok. Partiets valanalys var mycket tydlig med att den svajiga skolprofilen har blivit ett sänke och redan i partiets rådslagsarbete har en mer kunskapsvänlig linje kommit till uttryck.
Motkrafterna är starka och det lär ta sin tid innan avfrostningen har nått alla nivåer, men utvecklingen inom S pekar faktiskt fram mot en mer realistisk och kunskapsinriktad svensk skoldebatt. Det vore väldigt välkommet.
Pekar fram mot? Skulle kunna peka fram mot.
För visst är det en ödets ironi att Socialdemokraterna går in i en rödgrön pakt och surrar sig vid Vänsterpartiet i precis samma stund som man har börjat nosa på riktig skolpolitisk förnyelse. Om det har börjat töa inom Socialdemokraterna råder fortsatt permafrost i Vänsterpartiet. Det är nej till betyg, nej till nationella prov och skolinspektion, nej till läxor. Fokus finns överallt utom på kunskapsresultaten.
Man kan bara ömka de socialdemokrater som får i läxa att enas med V och MP. Att sy ihop en rödgrön skolpolitik som tål mötet med Alliansen blir lika lätt som att dra ner applåder när man hyllar bonusar på medlemsmöte hos Kommunal.
Ska Mona Sahlin låta Lars Ohly släcka det skolljus som Robert Noord och Irene Wennemo har tänt? Det vore en furstlig gåva till borgerlighetens partistrateger. Men från elever och föräldrar kan betyget bara bli F. Som i Förtvivlan.
