Ibland kan det vara svårt att avgöra om politisk indignation är spelad eller äkta. Den förra är ett retoriskt grepp, medan den senare kommer av äkta förfäran. Den som följer nyhetssändningarna under en vecka kommer att kunna ta del av bådadera. Rossana Dinamarca (V) är mer än de flesta förtjust i den spelade indignationen och i just hennes fall är den heller inte särskilt svår att urskilja.

Senast under en debatt om reklam för skolor där Dinamarca och Maria Stockhaus, moderat kommunalråd i Sollentuna drabbade samman i SVT:s Gomorron Sverige (1/2). Vänsterpartiet vill som bekant inte ha skolpeng och friskolor utan ser hellre att det gamla systemet återinförs. Här bör tilläggas att det då bara var familjer med mycket pengar som kunde välja skola för sina barn.

I och med det fria skolvalet uppstod också en delvis vulgär reklamkultur där framför allt gymnasieskolor marknadsför sig mot presumtiva elever. Kostnaden för informationsmaterial och reklam uppgår till 0,8 promille av de svenska skolornas samlade budgetar och det var denna summa som Dinamarca i nämnda debatt tog fasta på. Hon avslutar sitt indignationsdrypande bidrag till svensk skoldebatt med att nämna Bris rapport om fler självmord bland unga och frågar därpå om motdebattören trots rapporten tycker det är rimligt att skolpengar används till tunnelbanereklam.

Skolfrågorna har länge varit ett slags politiskt klotterplank och debatten kan ibland lämna mycket övrigt att önska. Å ena sidan skolpolitiker med synpunkter på pedagogik och arbetsredskap, senast Jan Björklunds ”papyrus-utspel”. Å andra sidan sådana som Dinamarca som med brutalretorik härleder alla tänkbara förfärligheter ur själva friskolesystemet.

Vad som egentligen händer på skolmarknaden – ett ord som sannolikt upprör vänstern – får något mindre utrymme än de mer drastiska utspelen. I Dagens Samhälle, SKL:s tidning, presenterades i veckans nummer en genomgång av skolbolagen och hur de fördelar sig i Skolsverige.

De tio största skolföretagen, som exempelvis Academedia, utgör bara en procent av alla skolföretag och allra vanligast är företag som driver bara en skola. 46 procent av eleverna går i skolor som ägs av de största företagen och motsvarande siffra för de mindre skolföretagen är 38 procent.

Mot det populärretoriska argumentet att privata aktörer dränerar välfärden på resurser som överförs till skatteparadis står fakta om hur det faktiskt ser ut. Vad gäller friskolorna och deras ägare var det 2011 bara en av de tio största aktörerna som tog ut någon utdelning. Vinsten för branschen låg efter skatt på drygt fyra procent.

Så, om ingen skor sig, långt fler än de bäst ställda väljer friskolor och skolorna slåss om eleverna – vad är det då som skaver så hemskt?