Det är lite som med det där Uppdrag granskning-avslöjandet om att gravar trycktes till med grävskopor. Egentligen ingen nyhet alls. Alla som har sett en äldre kyrkogårds kuperade terräng och jämfört med dagens platta gravplatser begriper ju att jorden inte kan ha blivit lydigare och mer estetiskt medveten. Men så envisades SVT:s Uppdrag granskning med att avslöja detta som vi alla visste och då blev vi tvungna att förhålla oss till eländet – det vill säga spela förvånade, chockade och förgrymmade.
Ungefär samma sak känner jag inför den uppblossade debatten om sexualbrottslagstiftningen och dess möjliga inverkan på barnmorskor som förskriver p-piller till tjejer under 15 år. För visst vet vi att det finns både 12- och 14-åringar som har sex, samtidigt som de enligt lag ”inte får”. Visst vet vi att det finns vårdpersonal som ger dem möjlighet att skydda sig med preventivmedel. Men nu måste vi förhålla oss till det, enligt lagens bokstav. Så rysligt opraktiskt.
De t började alltså med att Gävles vice chefsåklagare Mikael Hammarstrand förklarade att enligt sexualbrottslagen från 2005 kan barn under 15 i stora drag inte samtycka till sex. Har de det ändå blir aktiviteten ett övergrepp. Än mer så om de har det med någon som är äldre. Det finns förvisso både förarbeten och prejudicerande domar som lättar upp lagstiftningen med resonemang kring mindre och större åldersskillnader som ska lämna utrymme åt, tja, verkligheten. Men i realiteten har Hammarstrand förstås rätt. Vi kan inte utesluta en situation där en barnmorska åtalas för att ha skrivit ut p-piller till en trettonåring. Naturligtvis kan man föreställa sig situationer där en flicka blir tvingad av sin förövare att begära ut p-piller. I Debatt i SVT i torsdags menade Hammarstrand vidare att socialtjänstlagen ålägger barnmorskorna att kontakta socialtjänst närhelst de stöter på ett fall av icke byxmyndig samvaro. Barnmorskeskrået å sin sida har också rätt när de tolkar socialtjänstlagen som att den kontakten bara behöver tas om man har anledning att misstänka att barnet far illa.
Nu ropas det efter en översyn av lagen och kanske vore det befogat. Men problemet med sexualbrottslagen är också att den använder ord på ett sätt som riskerar att påverka tilltron till rättssystemet. Brottet våldtäkt är inte samma sak som det de flesta associerar med ordet. Detsamma gäller övergrepp och utnyttjande. Orden krockar med uppfattningen om dem.
Vid 19 års ålder träffade en ung man sin flickvän på 13 och ett halvt år. Han var – enligt vittnesmål från tjejen själv och från hennes föräldrar – omogen för sin ålder. Han, inte hon, var sexuellt oerfaren då de träffades. Hon, inte han, tog initiativen som ledde till att han förlorade sin oskuld med henne. Hon, inte han, var den som ordnade med att skaffa kondomer på ungdomsmottagningen. I höstas dömdes den tjugoårige killen för sexuellt utnyttjande av barn. Denna dom har den här killen nu att bära med sig genom livet. Känns det som en rättvis beskrivning av vad han har varit med om?
Terrängen är kuperad och vi försöker låtsas som om underlaget är plant. Det går inte. Vårdpersonalen är ute i verkligheten och måste fälla avgöranden varje dag. De har både att skydda och hjälpa barnen, men också att behålla deras förtroende och behandla dem med respekt när de kommer till mottagningen med en stark vilja. Om Sveriges sexuellt aktiva under 15 år har följt de senaste dagarnas debatt är risken överhängande att de slutar gå till ungdomsmottagningarna, av ren rädsla för att socialtjänsten ska kopplas in per automatik. Det vore mycket illa.
