Näringslivet är inget särintresse, har Stefan Löfven tyckt om att säga. Men han verkar inte betrakta näringslivet som mycket till allmänintresse heller. Varför skulle Socialdemokraterna annars vilja ha drygt 27 miljarder kronor högre skatt på företagen än vad regeringen föreslår?

Löfvens flitiga tal om näringspolitik har haft det goda med sig att det satte fart på regeringen och att det kom in ordentliga satsningar på forskning, infrastruktur och lägre företagsbeskattning i höstbudgeten. Men Socialdemokraterna själva har inte tagit sin retorik på allvar.

Partiets budgetalternativ, som presenterades av Magdalena Andersson i går, bygger inte på bättre förutsättningar för nya företag och nya jobb i gamla företag utan på höjda statsutgifter och skatter. Bidragen till hushållen höjs med 2,5 miljarder om året och ersättningarna i a-kassan och sjukförsäkringen höjs med sammanlagt 4,5 miljarder.

Förhoppningen är att det ska leda till ökad efterfrågan och på så sätt fler jobb, men det är just en förhoppning. Det finns inga garantier för att konsumtion ska leda till arbeten i Sverige eller för att pengarna ska användas till konsumtion över huvud taget. Efter åratal av ökat lånande har hushållen mycket skulder att beta av.

Den enskilt största satsningen gäller ett ”jobbpaket” för unga, som dock har nackdelen att handla mer om paket än jobb. Genom så kallade utbildningskontrakt ska skolplikten utsträckas till 25 års ålder: det blir ingen ersättning från det allmänna ifall man inte läser in gymnasiekurserna. Målet är ingen att säga om, men hur är det med realismen?

Det andra stora arbetsmarknadsprojektet är att det illa tålda (och illa fungerande) fas 3 i arbetslöshetsförsäkringen ersätts med kraftigt subventionerade jobb. Visst, det kan leda till att fler av dem som nu finns i fas 3 får vettiga saker att göra. Men vad ger det för resultat netto? Det blir väl mest så att jobb som annars skulle ha kommit till på den öppna marknaden nu uppstår som subventionerade arbeten i stället.

Om tillskottet av nya jobb är tveksamt är priset i form av förlorade arbeten desto tydligare. Jag är alls inte säker på att den generella sänkningen av arbetsgivaravgifterna för unga var bästa möjliga politik när den genomfördes, men att som Socialdemokraterna nu vill ta bort den leder ofelbart till att priset på ungas arbetskraft stiger och antalet anställda sjunker. Den höjning av krogmomsen, som S vill ha, drar i samma riktning.

Att i besvärliga tider slå till med stora skattehöjningar, som riktas särskilt mot ungdomstäta tjänsteföretag, känns föga välbetänkt. Och varför ge sig på rut-avdraget, medan man lämnar rotavdraget intakt? Tänk att gamla fördomar sitter så djupt.

Stefan Löfvens ledarskap har väckt förhoppningar, men den första leveransen blev klen. Det är bra att S vill att företagen ska slippa ansvaret för den andra sjuklöneveckan, men det är också den enda riktiga ljuspunkten.

Samma dag som KPMG rapporterar att Sverige har världens högsta skatt på inkomstökningar, lägger Socialdemokraterna fram ett förslag om att marginaleffekten ska höjas ytterligare. Det bidrar knappast till bilden av Sverige som näringspolitisk förebild, men Håkan Juholt och Tommy Waidelich har säkert inget att invända.