En bekant hamnade i Stockholm som medföljande till sin make när denne stationerades här som diplomat. Och jodå, Sverige var amazing, men hon erkände att hon hade svårt att hantera den svenska slutenheten. När hon var ute och gick i bostadsområdet och ingen hälsade tog hon illa vid sig och fick hemlängtan.

Det har gjorts många försök att förklara det där svenska sättet att flacka med blicken och upptäcka något väldigt intressant i diket just när man passerar någon på vägen – ofta svårbegripligt och plågsamt för invandrare och besökare.

I essäsamlingen I ensamhetens labyrint. Invandring och svensk identitet (Brombergs 2001) söker Mauricio Rojas svaren till slutenheten i den sena svenska urbaniseringen. Rojas, som under många år var verksam som lektor i ekonomisk historia vid Lunds universitet, menar att han kunde begripa sitt nya hemland först när han insåg att svenskarna är ett folk som ännu inte har slagit rot i storstan. Naturen, tystnaden och ensamheten drar, och kanske för känslan av rotlöshet med sig en viss osäkerhet: Lantisen som ryckts upp med rötterna och hamnat på Birger Jarlsgatan kan känna ett behov av att visa sig lite extra storstadsmässigt hårdhudad – undvika att se andra i ögonen eller säga ursäkta om man råkar knuffa till någon.

DN:s etikettskribent Magdalena Ribbing fick nyligen en fråga om bristen på uppmärksamhet och omtanke i vardagligt samspel mellan människor i Sverige och sökte svaret i de föreställningar som bar upp 68-rörelsen: Artighet har kommit att uppfattas som reaktionärt, jämlikhet förväxlas med arrogans. Det ligger säkert en del i det. Här finns en diskrepans mellan något som är centralt för vår självbild – solidariteten, respekten för andra – och det som möter en besökare.

En god vän på besök från USA slogs av buffligheten i Stockholms tunnelbana – knuffandet, grymtandet, de flackande blickarna – och svor över svenskarnas förbannade välfärdsstats-mentalitet. Svårt att verifiera, men jag tror det ligger någonting i det också. Välfärdsbygget kan ge intrycket att ansvaret för ens medmänniskor är upphandlat och outsourcat till staten, att omtanke är något som automatiskt dras från lönen.

Därför tror jag också att den reform som träder i kraft i morgon, och som har kallats ”en spik i folkhemstankens kista” på Aftonbladets ledarsida, bär på ett viktigt symbolvärde. Det handlar om den nya lag som innebär att privatpersoner i Sverige för första gången kan göra skatteavdrag för gåvor till ideell verksamhet – i sig en liten reform som endast gäller få gåvomottagare och endast gåvor i spannet mellan 2000 och 6000 kronor per år. Från vänster har man hävdat att den nya lagen innebär att välfärden går mot privat finansiering och rikas godtycke, som om välfärdsstatens skydd någonsin skulle kunna täcka in alla behov utan hjälp från civilsamhället.

Symbolvärdet är viktigt även om reformen i sig är begränsad: Staten kan inte göra hela jobbet åt oss. Även i välfärdsstaten finns ett ansvar, en skyldighet att se sina medmänniskor i ögonen utan att titta ner i marken.