arald Klomp i Uppsala har sajten jobbskatteavdrag.se där man nu också kan räkna ut effekten av att jobbskatteavdragets fjärde steg träder i kraft vid årsskiftet.
Resultaten är remarkabla. En tjänsteman med 30000 kronor i månadslön får nästa år 2502 kronor mer kvar i plånboken. Det mesta beror på jobbskatteavdraget på 1752 kronor i månaden, men även höjningen av brytpunkten för statlig skatt spelar in. Notan för inkomstskatt är 25 procent – 25 procent! – lägre nästa år än den var 2006. Det innebär en förbättring på kort tid för löntagarhushåll som man knappast har sett motstycke till.
Den som har låg lön, 20000 kr/månad, har också fått sänkt inkomstskatt med 25 procent och betalar 1454 kronor mindre till staten varje månad. Lejonparten beror på jobbskatteavdraget.
Klomps räknesnurra syftar främst till folkbildning om jobbskatteavdraget, men man kan roa sig även med andra sorters skatteuträkningar. Själv kom jag att tänka på Mona Sahlins påståenden i Korseld häromveckan om att regeringen skulle ha avskaffat i stort sett alla omfördelande skatter.
Men med 20000 kronor i månadslön betalar man numera 4406 kronor i månaden i inkomstskatt. En riktigt högavlönad, säg en företagsledare med 80000 kronor i månaden, betalar 34637 kronor. Det är nästan åtta gånger så mycket, vilket innebär cirka 360000 kronor mer per år. Lägg till arbetsgivaravgifterna och räkna rakt av på 31,4 procent på hela bruttolönen så visar det sig att höginkomsttagaren ger 717084 kronor om året i skatt på sitt löneutrymme, medan låginkomsttagaren betalar 128232 kronor. Höginkomsttagaren levererar alltså 588852 kronor mer om året till statskassan.
De flesta, jag själv inkluderad, tycker att den som tjänar mer också ska betala mer i skatt, och man kan ha olika åsikt om ifall ovanstående är den rätta nivån. Men att hävda att progressiviteten har utraderats är verklighetsförfalskning.
